gator ända till yttersta ändan af staden och befann sig slutligen framför en byggnad af allvarsamt utseende. Isan lyfte upp den tunga portklaffen. Porten öppnades och tillslöt sig efter fadren och dottren. Efter en halftimmas förlopp kom han ensam ut igen. — Susanna, sade han i dyster ton, då han en qvart senare inträdde i sina ensliga rum, ni skall i morgon bära fröken de Valenc6s tillhörigheter till slottet Dames-Blanches. Ej en enda tår fuktade hans kinder. Denne man lefde blott för sin fåfänga. XIII. Hvari man sysselsätter sig med andra hälften af en hemlighet. Man anar hvad som tilldragit sig. Blanche, som befann sig ensam i det rum som gränsade intill hans eminens kabinett, väntade på att samtalet skulle taga slut och betraktade med tankspridd mine tapeternas fantastiska mönster. Plötsligt frapperades hennes öra af ett namn. Hon var ej nyfiken och hade hittills ej sökt att lyssna till samtalet, men då hon hörde kardinalen uttala baron de Francheterres namn, reste hon sig nästan ofrivilligt och gick att ställa sig bakom det tunga förhänge som skiljde premierministerns kabinett från det rum der hon sjelf befann sig. Hon erhöll då den sorgliga öfvertygelsen att hennes