Ir Swartz (Timon) och hr Elmlund (Alcibiales) inropades. — Hr Swartz lärer ha verkställt styckets bearbetning för svensk scen. Från Utlandet. Napoleon har med sitt tal i Auxerre, som ännu lifligt diskuteras och utlägges, velat innu en gång erinra de europeiska makterna om medlet för en fredlig uppgörelse: att genom en kongress upphätva 1815 års fördrag och bygga Europas nya samfundsskick på en annan grundval: folkens egen sjeltbestämning, nationalitetsprincipen. Constitutionnel, inspirerad från högre ort, säger ätven om talet: Det är det sista maningsropet till undertecknarne af 1815 års fördrag till förmån för freden och säkerheten i Europa; det är nu deras sak att öfverlägga, om det är tjenligt, att åt krigets fruktansvärda vexlingar hemgitva en allmän reform, hvilken Frankrike trott sig böra fordra på öfverenskommelsens och fredens väg. Men nu finnes det icke någon sannolikhet för att de europeiska makterna skola ingå på att göra några uppoffringar för åstadkommandet at en uppgörelse i godo — Preussen har ju icke ens velat för Österrikes tilltredsställande, fastän kriget derigenom kunnat undvikas, afträda en liten jordbit, derför att den är det nuvarande preussiska konungahusets stamgods. Derföre har kejsar Napoleon velat två sina händer, erinra om att han gjort dem förslag för en öfverenskommelse i godo och på samma gång lemnat franska nationen ett program, som tilltalar den. Derjemte har han med sitt tal ingifvit de förtryckta nationaliteterna nytt hopp, i det han ätvenledes skarpt uppträder mot Österrike, som, heldre än att afträda Venetien, hvartill det endast har rätt enligt de godtyckliga fördragen af 1815, bereder sig att frammana kriget, och mot Preussen, som, enligt hvad ofvan sagts, dels icke vill lemna en liten jordlapp, för att förebygga olyckan, dels icke synes hugadt att låta i Slesvig och Holstein befolkningarne sjelfva tala, hvarigenom äfvenledes kriget kunde undvikas. Att han jemväl velat ge en snärt åt Ryssland är obestridligt, och det är möjligt, att hans tal skall komma att utöfva den verkan, att Europas närvarande imbroglio skall effektivt indraga ätven Ryssland, för hvilket talet är en allvarlig hotelse. Napoleon har således öppet och skarpt ogillat den närvarande ställningen, hvilken han dock förutsett — en erinran som hans tal kanske äfven atsett att innebära. Hoforganen La France säger: Vi önska så innerligt som någon fredens bevarande, men vi tro ej mera derpä. Då kejsaren kallar till lif minnena af det första kejsardömet och förklarar, att han afskyr 1815 års fördrag, så uttalar han ej blott ett historiskt omdöme, utan ett program, och då Frankrike protesterar, är det beredt att göra allt, hvad en sådan hållning medför. Detta är sanning, och denna sanning är allvarlig; hvarje illusion derom är en dårskap. 1815 års fördrag äro frukten af våra olyckor. Hela Frankrike afskydde dem, så länge de bestodo, och sedan femtio år tillbaka år denna djupa bittra känsla äfven en lexa och en fara för Europa. Frankrikes revanche var lesammas upprifvande i Belgien, Grekland och Italien; 1848 desavouerade det dem genom att på tronen äteruppsätta den ärorika dynasti, som af desamma fördrefs, och äfven nu har det för sina ögon konvulsioner, hvilka sätta i fråga de sista spåren af detta orättfärdiga verk för dem, som bakom detsamma funnit en tillflykt. Frankrikes politik har öfverallt, der den det kunnat, gått ut på att förstöra och ingenstädes skona dessa fördrag; huru skulle det väl nu, då återstoden håller på att ramla ihop, kunna skrida in, för att rädda dessa sista spillror? Detta är väl icke något skäl att draga svärdet, så länge Frankrikes område förblir skonadt; men öppet sagdt: Frankrike har genom återställandet af sitt berättigade inflytande tillräckligt försonat sin armes ära; Frankrike är i dag för stort för starkt, för aktadt, att det skulle bli otåligt; det kan med lugn åskåda händelserna, hvilka af sig sjellva upphäfva den situation, som är för det en börda Men om de maskstungna fördragen af 1815 förstör af deras egna skapare, skall det icke hindra dem vid förstörelserna. Lätom oss tåligt afvakta den dag då det gamla europeiska samfundet, utan basis, utur regler, utan jurisdiktion, icke har något annat val än att tillgripa den af kejsaren 1363 föreslagna skil jedomstolen (kongressen). Om det derför ännu ä tid, valan, så låtom 088 undvika kriget, i det vi hop pas på kongressen. MN -presse bekräftar, att 1815 års fördra; icke mera gälla och aldrig varit en allvarli basis för den europeiska folkrätten. Äfven de klerikala tidningarne föra sam ma språk mot fördragen af 1815. Union säger: ÅIIuset Bourbon fördrog desamma er dast såsom en at de sorgligaste följderna : en ställning, hvilken det icke skapat, och of gätna äro de patriotiska tårar, som dessa för drag aflockade hertigen af Richelieu, då Luc vig XVIII:s minister meddelade dem åt kan maren. Papisttidn. Monde tillochmed föl klarar: Vi skola, då tid blir, marschera eme försvararne af dessa fördrag!. Oppositionstidningarne yttra sig ock samma anda. Opinion Nationale vill, at ofta nämnda fördrag äfven skola upphäfvas fö Tyskland.