AV Pa gens medlemmar åter såsom fordom strömma från alla ändar af Tyskland till Frankfurt, om kejsarkrona och riksförfattning skulle ligga på bordet, om det tyska enhetsropet åter ljuder trån alla tyska munnar, om Preussen verkligen uppgår i Tyskland, och Hohenzollrarne från sin sköld utplåna den gamla devisen: Ingen usurpation!, hvilken så illa lönat dem, om de höja svärd och sköld för hela Tyskland, om några dussin stora och små troner under en enda natt spårlöst bortsopas och rundtomkring det stora väldiga ropet dånar: IIed Gud — för kejsare och Tyskland! Dessa oförsigtiga utgjutelser måste kollra bort både konung Wilhelm, som nu redan länge drömt om tyska kejsarekronan, uppmuntrad i sin dröm af sin Asmodeus-Bismarck, och äfven tyska folket, hvilket redan alltför ofta i sin politiska kortsynthet gått reaktionens ärenden. Emellertid måste dessa utbrott öka krigsfaran, och för att icke alldeles bortsopas af en plötsligt mäktig folkström, som går med Bismarck, skall Österrike nödgas skrida med Mellanstaterna till handling. Vid böhmisktsachsiska gränsen bedrifver det redan stora rustningar. Så t. ex. säger Kreuzzeitung: Wienertidningarne skola väl nu icke motsäga oss, då vi meddela uppgifter om rustningarne i Böhmen. I Leitmeritz, hvarifrån en jernbro för ötver Elben till fästningen Theresienstadt, står nu en bataljon infanteri och brigadens stab. I nämnda fästning bedrifves beväringen med ifver. Talrika fordon äro sys selsatta med i Elben liggande trädstammar till palissader och blockhus. I fästningen äro på flera olika ställen hopar af arbetare, civilister och soldater i verksamhet. Kanoner refflas på vallarne, skanskorgar och fasciner flätas, trädstammar söndersågas och tillspetsas till palissader. Långt ifrån att afväpna emot Preussen, är således Österrike nu stadt i vidtagandet at ökade rustningar, hvilka Preussen nog skall besvara. I medlet af denna månad skall den afgörande stunden slå — vi äro berättigade att sluta härtill af flera omständigheter. Fastän vi tro, att Österrike i Italien bedrifver en storartad maskerad och derför slår på ett förvånande sätt på larmtrumman derstädes, förefalla dock berättelserna om Österrikes krigsåtgärder i Venetien besynnerliga och antydande krigsutbrott. Det krigstjenstskyldiga manskapets indragande derstädes liknar mera, skrifves det, samtliga stridsdugliga mäns bortförande, än en utskrisning. De indragas eller gripas och föras genast på jernväg i säkerhet; alla disponibla män utan undantag, såväl reservister som hemförlofvade och permitterade, at alla klasser från 1855 till 1865, och derjemte äfven 1866 års konskriberade. Detta är kadrernas tillökning till maximum, så att de tillökas effektivt med fulla tre femtidelar. På de jernbanor som föra till gränsen är passagen spärrad af tåg; inga det venetianska bolaget tillhöriga waggons få passera. Endast vid verkliga krigstider har Österrike förut vidtagit dylika anordningar. Venetiens samtliga konskriberade föras genast till norra delen af Österrike, de tyska, böhmiska, ungerska och slaviska regementena i Venetien kompletteras i största hast på jernbanor. — Från Verona skrifves d. 24 April: Aldrig har man i dessa provinser, ej ens dagen före sommationen af 1859, sett en sådan krigsrörelse; öfverallt soldater, vapen, krigsförråder. Uti orderna om inkallandet heter det: äfven om de icke äro friska, i händelse de ej äro sängliggande-. Enligt Nazione har den den österrikiska arm6en i Venetien uppbragts till en styrka af 200,000 man. Det är glädjande, att under denna allmänna villervalla se hvilken enighet som visar sig uti Italien, hvilket nu snart skall visa den uppiyftande anblicken af en nationalvilja, uttryckt i en allmän och till uppoffringar beredvillig hänförelse. Det har förut nämnts, att Garibaldi förklarat sig vilja ställa sig till regeringens disposition. Afven Mazzini förklarar nu, att Ådet i händelse at ett krigsutbrott är hvarje italienares pligt att ställa sig under Victor Emanuels fana; endast då rörelsepartiet tager del i kriget, har det rätt och makt att förhindra ett skymfligt fredsslut, ett nytt Nizza. Hela demokratien skall följa vinken. Frankrikes ställning är fortfarande afvaktandets. Det skrifver fredsnoter och uppmanar till hofsamhet — men låter sina halfofficiela organer trumpeta ut Österrikes rustningar mot Italien af alla krafter. Så säger France: Situationen blir alltmera spänd. Alla till oss ingångna depescher ljuda dystra; alla meddela krigiska underrättelser. Österrike gör verkligt fruktansvärda förberedelser i Venetien. Godsoch passageraretrafiken på jernvägarne är afbruten, för att befordra trupper och krigsmateriel. De italienska regementena föras bort och ersättas med ungerska, i Triest kränkas tillochmed de gamla statsprivilegierna och vidtagas utomordentliga utskrifningar. Nu sätter sig äfven Italien, som försäkrar sig hittills icke hafva vidtagit några rustningar, på krigsfot. Detta allt betecknar en synnerligt farlig ställning... Tiden, att tala till förmån för freden, är ännu icke kommen, då man från alla håll bereder sig till att tala med krut. Men under det man rustar i Södern, talas äfven i Norden icke om afväpning. Under dessa ho. —— —