Från Utlandet. De i går anlända tyska tidningarne — det vill säga, icke de preussiska regeringstidningarne — tala forttarande om freden som en afgjord sak; men alla andra länders organer af alla färger äro af annan mening och de senare telegrafunderrättelserna likaledes, Såvidt vi i detta virrvarr kunna se, är krigsfaran icke på något sätt undanröjd. Långt ifrån att d. 25:te d:s börja sin afväpning, rustar nu Osterrike i än större skala än förut. De ministeriela italienska tidningarne säga, att dessa rustningar mera gälla Preussen än Italien, och Preussens ministeriela tidningar förklara, efter att först hatva konstaterat Österrikes nya rustningar, att dessa gälla Italien, men att Preussen icke bör med korslagda armar åse det, ty de italienska rustningare få ej öfverflyglas af de österrikiska och den italienska armeen icke göras oskadlig, emedan den skulle, i händelse af en framtida väpnad konflikt mellan Österrike och Preussen, bli detta senares bundsforvandt mot det förra. Det hemliga förståndet mellan Italien och Preussen, eller åtminstone dessa båda makters lust att gemensamt spänna bågen, för att tvinga det i dilemma stadda Österrike till eftergift, är således ovedersäglig och en kombination, till hvilken politici nu kunna hålla sig. Från Wien skrifves under d. 22 April till Börsen-IIalle, att Osterrikes militära anordningar nu antagit verkligt storartade dimensioner, i jemtörelse med hvilka de förut gjorda truppomflyttningarne i Böhmen äro blott en barnlek. Man måste här (i Wien) anse krigsfaran mycket stor och nära, alldenstund redan den anordning vidtages, att mobilisera samtliga kroatiska gränsregementena, äfven de såsom fiender notoriskt fruktansvärda Rödkapporna, hvilka äro välbekanta sedan sjuåriga krigets tid. Allt detta tyckes vara följden af vissa d. 21 d:s till Wien ingångna underrättefser, hvilka töranledde inkallandet af ett ministerråd, å hvilket de mest kolossala rustningar, som någonsin egt rum i Österrike, beslötos. Å andra sidan anstränger sig Preussen af alla krafter till ett stort krig. Uti de militära etablissementerna i Spandau råder — skrifves det trån Berlin d. 23, således flera dagar efter det Preussen till bokstafven antagit Österrikes afväpningsförslag — en alldeles enormt litlig verksamhet. 1,000 man arbeta regelbundet 12 timmar om dagen derstädes. De färdiga kanonerna bli genast proberade, profskjutna och antagna at ständigt tillstädesvarande officerare och sedan straxt bortförda på olika håll. I Italien fortfara trupprörelserna norrut. Operationsplanerna för den italienska armöen äro färdiga; Lamarmora tros komma att qvarlemna Chiaves som sin vikarie i ministeren och sjelf öfvertaga ett befäl; Cialdini skulle operera vid Po och konung Victor Emanuel föra öfverbefälet ötver hela armen. Från Bologna meddelas, att godstågen å jernvägen äro från d. 20 uteslutande förbehålla åtregeringen och att militärleverantörerna erhållit befallning att så hastigt som möjligt utföra sina uppdrag. I Brindisi och Tarent hopas stora proviantförråder för flottan. Från Venetien vill man ha erfarit, att bland befolkningen derstädes råder en intensiv rörelse. Man väntar ett utbrott, hvilket dock onekligen skulle komma den italienska regeringen olägligt. Parisertidn. Patrie säger, att i händelse af ett krigsutbrott konung Victor Emanuel skall med 80,000 man angripa Mincio-linien, under det general Cialdini opererar vid Po med 40,000 man. Alla parisertidningarne, nästan utan undantag, finna krigsfaran hotande. Den ministeriela Pays säger: Kriget är oundvikligt och måste till sist bryta ut. En samtidig atväpning skulle blott vara skenbar och ej bidraga till förvecklingens undanrödjande. . Preussens sista depesch till Wien af d. 21 d:s föreligger nu i sin helhet, men öfverensstämmer i det väsentliga med den af oss förut meddelade analys, hvadan vi ej anse oss behöfva nu ordagrannt återgifva den, isynnerhet som den tyckes tillhöra en redan öfvervunnen ståndpunkt. Läsaren torde erinra sig, att för några dagar sedan, under det man i Tyskland och fven annorstädes hängaf sig åt fredsförhopp