A dROLUG DttlMGua bvinvet HPFYGIMIIULM VT MN ett sådant krig skulle ge rik anledning till utlandets inblandning i angelägenheter, om hvilkas rent tyska karakter det oaktadt all oenighet blott rådt en mening. Men en tröst i denna billiga sorg skall det ändock vara, att tyskarne många gånger förut bekrigat hvarandra och således nu endast upprepa det skådespel, som de så ofta uppfört för verlden. Utlandets inblandning är icke heller så förskräcklig, som den nuvarande tyska generationen föreställer sig, emedan den ofta medfört varaktiga fördelar ester de öfvergående olyckorna. Tyskarne äro nu en gång så beskaffade, att de ej kunna göra något på egen hand, och de ha dertör skäl att vara tacksamma för att andra åtaga sig arbetet i stället för dem. Huru oändligt mycket ha de icke Gustaf II Adolf och Richelieu att tacka för? Och hvilka välgörande förändringar utförde icke Napoleon I i Tysklands politiska förhållanden? I början af detta århundrade var Tyskland deladt i 284 suveräna stater; genom dekretet i Regensburg 1803, den första politiska akt som företogs i det tyska riket under Napoleons påtryckning, blef detta något väl runda antal minskadt till 147, och då Rhenförbundet upprättades, företogs en ytterligare reduktion, hvarigenom der inalles blefvo 31 stater. En sådan rensning skulle tyskarne sjelfva aldrig kunnat vidtaga, och då man ser, huru svårt de nu ha att bli eniga, kan man göra sig en föreställning om, hvilken förvirring som skulle rådt i Tyskland, om icke Napoleon I:stes organisatoriska snille åvägabragt förnuftsenligare förhållanden. Det kan ej vara något tvifvel underkastadt, att Frankrikes nuvarande kejsare delar sin store onkels lifliga intresse för Tyskland och gerna, då tillfälle dertill erbjuder sig, vill göra sitt bästa, för att skaffa tyskarne en politisk organisation, som öfverensstämmer med nutidens fordringar. Ett tyskt bor gerligt krig, hvilket behörigen understödjes af utlandet och isynnerhet Frankrike, skall enligt all sannolikhet framkalla den förbundsrelorm, efter hvilken tyskarne så länge suckat, och, må vi hoppas det, bryta den preussiska militärdespotismen, i hvilken alla upplysta tyskar se det väsentligaste hindret för utvecklingen af sann politisk friheti det stora fäderneslandet. Det är begripligt att tyskarne heldre skulle velat uppnå dessa resultater genom danska kriget; men ernåendet af stora mål fordrar nästan alltid stora uppoffringar, och tyskarne ha under så många år fattat resolutioner om sin Offerberedvillighet, att det skulle vara en oberättigad insinuation, att hysa något tvifvel i detta hänseende. För Osterrike gäller det att snart fatta beslut i afseende på Venetien och genom uppoffring mot ersättning af delta skaffa sig en fullt betryggad ställning, hvilken tillåter det att i förening med Frankrike, om möjligt bryta den brutala alliansen mellan Ryssland och Preussen, som sträfvar att splittra Österrike, för att dessa båda storätare må kunna få sig ytterligare ett par feta bitar, Vill återigen icke Österrike offra Venedig, måste det göra sig beredt på, att italienarne, som stå fullt rustade, alldenstund de år ut och år in lefvat på krigsfot, angripa det med hela sin makt och understödja Preussen. Ingen makt på jorden skulle kunna förhindra dem derifrån. De österrikiska, franska och italienska statsmännen hafva naturligtvis länge förutsett, hvilken rörelse ett krig mellan Osterrike och Preussen skulle framkalla i Italien, och att den venetianska frågan med oemotståndlig makt skulle kräfva en lösning. Hvad som händt, kan derför icke hafva kommit någon oväntadt; men sedan nu Italiens blod utgjutits, är ett längre dröjsmål omöjligt. Vi kunna således snart vänta oss vigtiga underrättelser från kontinenten. Från sjelfva Italien skrifves till N.D.A. följande, dateradt Milano d. 16 April: General Medici, en f. d. chef för frivilliga, som nu förer kommandot i Parma, har åtagit sig att sondera Garibaldi och redan tillställt honom ett bemedlingsförslag, enligt hvilket regeringen skulle gifva Garibaldi befälet öfver en armekär, om han ville underkasta sig att taga order från krigsministeren. Ester hvad det säges, har Garibaldi, som i förbigående sagdt ännu är ganska klen till helsan, icke ingått på detta förslag, utan förbehållit sig full handlingsfrihet, i det han dock tillika förklarat sig gerna vilja, i händelse af krig, handla i öfverensstämmelse med regeringens operationsplaner. Hans son Menotti kom för några dagar sedan med ett engelskt skepp till Livorno och hade der ett samtal med åtskilliga al bandlingspartients hnfvudmän, hvarefter han genast återvände till Caprera. För öfrigt skall Garibaldi hafva blifvit mycket rörd af de ord, som konungen lät framföra till honom genom general Medici, och hans stämning mot regeringen är på det hela icke mera så ogynsam som den vär ännu för några månader sadan. Hos det italienska folket har i närvarande stund den krigiska stämningen ostridligt öfverhanden. Man inser nemligen att redan den finansiella ställningen fordrar skyndsam handling, så vida icke landet skall alldeles förblöda. Ett krig mellan Italien och Österrike skulle också svarare gagna än skada det förras finanser, enär det gåfve regeringen tillfälle att anlita utvägar, som hon under sakernas normala skick ej vågar tillgripa, och nationen gerna skulle göra äfven de största uppoffringar, så snart kriget väl vore börjadt. En financiel katastrof är för Italien att motse . un vådanda kriviska gvmnati