— — —— — ——— Från Utlandet. Preussen har gjort allvar af sin bebådade lan, att söka vinna för sig den stora massan nom Tyskland under rivalkampen mot Österike. På Preussens. begäran höll nemligen Förbundsdagen i Frankfurt extra sammanträde d. 9 d:s, dervid Preussens ombud framställde förslag om inkallande af ett tyskt reformparlament, sammansatt genom allmänna val af tyska folket. Förslaget blef hänvisadt till ett utskott. Man kan knappast undgå utt le öfver detta naiva schackdrag af hr Bismarck och öfver hans blindhet, att tro tyska folket skola nappa på en så grof krok. Men den Herren vill förgöra, den slår han med blindhet — Bismarck är ej den förste, som fått besanna detta ordspråk. Det ligger dock en skärande ironi deri, att Bismarck, som med sådant hånfullt öfvermod behandlar Preussens ur folkets val framgångna kammare, måst tillgripa medlet att föreslå ett genom folkets val danadt gemensamt förbundsparlament. Naturligen kan ingen undgå att finna, det förslaget härleder sig af önskan att draga allmänna opinionen i Tyskland öfver på Preussens sida samt såmedelst skapa en rörelse i sinnena, hvilken skall injaga skräck hos de många duodesfurstarne och törhindra Mellanoch Småstaterna att uppträda gemensamt med Österrike mot Preussen. Lyckas strecket, skall Preussen ha beröfvat Österrike en betydelsefull allierad — det samlade Tyskland, och kanske äfven kunna lokalisera kriget till en duell mellan Habsburgaren och Hohenzollraren. Planen är ej så dålig, men hr Bismarck har intet förtroende, och det tyska folket skall väl derför icke låta sig dragas vid näsan, ty det bör veta, att sedan Preussen väl nått sin afsigt, skall det, om det segrar, bli folkfrihetens farligaste fiende i Tyskland, om ej sådana förändringar komma att tima i Preussen, att det absolutistika styrelsesystemet der försvinner, junkerism och hierarki krossas, soldatväldet nedtryckes och byråkratien nedbringas till sin rätta ställning. Men härtill finnes ingen utsigt, om reaktionen i Preussen nu genom nya segrar blir enväldig. Man kan derför vänta, att det preussiska förslaget skall bli med vederbörligt misstroende emottaget hos den stora allmänheten och komma att göra fiasco vid Förbundsdagen, i båda fallen derför att det har hr Bismarck till upphofsman. Det skall deremot följa att de tyska furstarne skola nu helt och hållet gå öfver till Österrike, som skall ha lätt att ötvervinna deras sista betänkligheter, ty Preussen måste vara för dem hädanefter som en farlig fiende. Troligen skola doktrinärerna i Tyskland, och af det slägtet finns det många i det stora fäderneslandet, ropa, att tyska folket bör begagna sig af tillfället och sluta sig till Preussen, för att få en Förbundsreform i demokratisk riktning genomförd. Sedan skall det väl bli något råd. Vi kunna vara beredda på att få höra stämmor uttala sig i denna anda. En liten historisk erinran torde här vara af intresse. För omkring 13 år sedan tvangs Preussen genom Österrikes och Rysslands då kombinerade ansträngningar, att öfvergitva planen om att beständiggöra det dåvarande tyska parlamentet och begagna det såsom ett medel att upprätta sin hegemoni öfver de mindre staterna. Preussens nederlag beseglades genom det ryktbara fördraget i Olmitz, hvilket alltsedan betraktades som en skymf af de preussiska liberala. Det konservativa partiet : Preussen fann ersättning för förödmjnkelsen det tyska parlamentets upphäfvande och till: intetgörande at dess stora prerogativer. Er annan del af de konservativa och särskilt der nuvarande konungen kände deremot slaget djupt. Konung Wilhelm säges tillochmed under åratal urdvikit att uttala namnet Olmätz Men nå är det en sanning, att Bismarcks fal någon tid varit starkt i fråga. För att injag kungen en viss bäfvan låter Kreuzzeitung en österrikisk diplomat skritva till sig: U. v. Bismarcks fall skall vara den nuvarande konungens Olmiitz, och det är just det vi be höfva. För att nu ytterligare binda kunge vid sig, har antaglizen Bismarck framkommi med planen om att skaffa Preussen en lysan sd A Ö Hanm att trvogf — —— — — — 5 —