mig att tala om för honom det grefven hur sluppit ifrån oss ... Men hvem skall jag sända? . .. Richelicus blickar föllo nu på Boisrobert, som stod orörlig. — Se der min man! yttrade han. Abbeen öppnade ögonen omåttligt. I — Du svor mig för ett ögonblick sedan, att du var mig tillgifven, återtog ministern. Här är ett villfälle att visa det. Du skall stiga till häst med Laflseymas och hans trupp — Men jag kan icke hålla mig på hästryggen i fem minuter, yttrade abbäöen med ömklig röst. — Jag skall låta binda fast dig. — Jag är likväl ingen krigare. — Du skall bli det. — Men ... ville Boisrobert ytterligare invända. — Nog! afbröt kardinalen, i det han nelkades ett bord och på ett papper, försedt med konungens sigill, skref några rader, hvilka han undertecknade med sitt namn. — Se här, fortfor han, en order, genom hvilken du eger att disponera öfver alt hvad du behöfver: penningar, hästar och folk. Om du icke återför grefven till mig, skall jag låta instänga dig i trappistklostret. — Jag lyder, nådig herre! utropade abbåen med komisk förskräckelse. — Se här är penningar, fortsatte kardinalen, i det han åt sin förtrogne räckte en påse med guldmynt; svara derpå, om det är dig möjligt, men tänk aldrig på att visa dig för mig, om ... i