De hade redan tillryggalagt tretton lieues från det de lemnade Savonnitres. Det blef nödvändigt att sakta sarten något. — Mycket lyckligt, sade Renand, att våra fiender blifvit så långt efter. De kunna ej få hästar vid en så sen timma. Vägen var i sjelfva verket tom på trafikerande och natten lugn. Ej ett ljud tillkännagaf att grefven ännu var förföljd. — Hade jag ej rätt, anmärkte Chalais, då jag sade att den enda chance som kunde vända sig emot oss var just den som inträffade? — Betyder ingenting! svarade den unge officern. Man har ej fångat oss ännu. — Och jag hoppas att man aldrig skall fånga oss, tillade hertiginnan glädtigt. — viaare, anmärkte löjtnanten, ha vi ju, i händelse af anfall, fördelen af att vara öfverlägsna i antal? — Det är sannt! sade Chalais i det han sökte bortjaga den dysterhet som bemäktigat sig hans sinne. Renaud hade sett fullkomligt rätt; hans ögon lika litet som hans öron hade gäckat honom; det var verkligen hoisrobert som han varsenlifvit; det var han som i det han föll utstötte det smärtans skri som alla hade hört. Knappt en fjerdedels timma efter det grefven, gardeslöjtnanten och Michel tagit till flykten blef herr du Hallier, som ej sof, örverraskad af den ovanliga tystnad som rådde under hans rum. Ännu helt nyss hade han hört sina gardisters högljudda samtal och skrattsalvor,