vII UÖ1 MAMA — Å F FUHUÖl Fran Utlandet. Det finnes numera knappast någon, som viflar på, att redan om ett par veckor de kott skola dåna genom Europa, hvilka kunna li signalen till en sannolikt stor och omfatande hvälfning i vår gamla verldsdel, som sistnar i fogorna. En stor, nästan teberaktig ro råder på kontinenten och med en viss äfvan afvakta de kringstående folken, hvad som skall följa. Diplomaterna äro i andlös verksamhet och i Preussen hållas tolkförsamingar, hvilka protestera mot Bismarcks kriziska politik. Ett märkligt aktstycke har relan trädt i dagen, neml. Preussens cirkulärlepesch at d. 24 Mars till de tyska makterha, förutom Österrike. Nu, då vi kanske beinna oss i veckan före ett stort krigs utbrott, äro dylika aktstycken at det allmännaste intresse. Vi meddela det derför här i dess helhet så lydande: Då i Aug. förl. år Gaswinsötverenskommelsen ingicks, kunde vi hoppas, att vi vunnit en basis, på hvilken den slesvigholsteinska frågans lösning kunde afvaktas utan men för de båda makternas vänskapliga enighet. Men redan tills i Januari d. a. hade genom Österrikes hållning i Holstein sakerna kommit så långt, att vi måsto i depescher till den kongl. gesandten, hvilka äro daterade d. 20 och 26 jan., vända oss med allvarliga besvär till den kejserl. österrikiska regeringen. . Vi hade att beklaga oss öfver, utt Österrike fortfarande direkte motsatte sig de grunder, på hvilka wienerfreden och dernäst Gasteinsöfverenskommelsen hvilade. Ty under det Österrike i denna fred gemeasamt med oss antagit hertigdomenas afträdande af konung Christian IX, hvilken på grund af den år 1853 införda och af Österrike erkända tronföljdsordningen var af desamma i besittning, var deremot den österrikiska förvaltningens sträfvan i hertigdömena riktad derpå, att faktiskt öfverlata detta, konungen, vår allernådigste herre, gemensamt med H. M.t kejsaren af Österrike tillhöriga, land, utan Preussens samtycke, till prinsen af Augustenburg, hvilken ej har någon rätt till detsamma och hvars anspråk förut afgjordt bestridts af Österrike sjelf. Vi framförde dessa besvär till den kejserl. regeringen i ett lika vänskapligt som tydligt språk och bådo henne i våra nära förhållandens intresse att afhjelpa dem och upprätthålla det i Wien och Gastein stipulerade status quo. Vi tillade, att om vår begäran ej uppfylles, måste vi med beklagande deri se ett tecken al Österrikes sinnelag emot oss, hvilket skulle beröfva oss fortroendet till vårt förbunds tillförlitlighet. I detta beklagansvärda fall skulle vi betraktade nära förhållanden, som sedan två år bestått emellan oss, såsom afslutade och söka vinna annan säkerhet mot de ytterligare verkningarne af den ur dessa och andra tecken framträdande illviljan hos österrikiska kabinettet mot Preussen. På detta, af det försonligaste sinnelag ingifna och till formen vänskapliga, meddelande erhöllo vi från Wien i en depesch af d. 7 Febr. ett afslående svar. Vi ha icke ansett det lämpligt, att efter detsamma fortsätta depeschvexlingen. Men rörande den betydelse, som vi tillade Österrikes svar, har jag uttalat mig för grefve Karolyi (Österrikes gesandt i Berlin) på hans tillfrågan vid vårt första samtal efter emottagandet af depeschen at d. 7. Febr. och i den riktningen, att vårt förhållande till Österrike numera i st. f. den innerliga karakter, som det under sista åren antagit, återförts till samma ståndpunkt, hvarpå det var före dauska kriget, ej bättre, men icke heller sämre, än till hvarje annan främmande makt. Något ord om krig har dervid ej undfallit oss, och hvarje hotelse med krig låg oss då lika fjerran som nu. Sedan dess, sedan meddelandet af depeschen af d. 7 Febr., hafva båda makterna iakttagit tystnad gentemot hvarandra. Från vår sida har ingenting gjorts, för att ändra situationen, och likväl se vi med förvåning Österrike plötsligen vidtaga förberedelser till ett stort krig och samtidigt göra oss den förebråelsen, att det skulle vara vi, som hade för afsigt att störa freden. Talrika trupper jemte artilleri och annan krigsmateriel föras från Österrikes östliga och sydliga provinser åt norr och vester mot våra gränser, regementena sättas i krigsfärdigt stånd och snart skall en stark härsmakt stå vid våra på alla åtgärder till motvärn blottade gränser. I närslutna bilaga finner Eders . . . närmare uppgifter öfver dessa åtgärder. Hvad afser Österrike med dessa rustningar? Vill det tvinga oss med makt, att blifva dess nära förbundskamrat, eller bryta vår tystnad genom ouvertures emot oss? I båda fallen skola vi vara berättigade att upprätthålla vår frihet, och vi kunna i den hotande hållning, som Österrike plötsligt antager emot oss, endast se ett nytt och öfverty— —