fartyg fört 900 man af franska armån i Mexico till Frankrike. Times klandrar skarpt kejsarens svar på lagstiftande kårens adress och säger bl. a.: Då kejsaren talar i den mest klagande ton öfver den börda, som han burit på sina egna skuldror under de sista aderton åren, törgäter han, att han, genom att tillbakavisa sina mest upplysta undersåters medverkan samt vädja till armåen och voteringsurnan, förkastar de enda medel, genom hvilka denna börda kan lättas. Hade han försökt att med sig associera de mest betydande män i Frankrike, hade han sökt grunda sitt välde på det moraliska och intellektnela stödet af det folk, som han styr, hade ban ettersträfvat att vara en stor statsman såväl som stor herrskare, skulle han högligen minskat den kejsardömets tyngd, som nu trycker på honom. De, som heldre vilja betjenas at viljelösa verktyg och hofmän, än rådas af ministrar, som äro nog sjeltständiga, att stundom uppresa sig mot deras vilja, få icke klaga öfver detta sjelfåtagna arbete. Je ne puis pas åtre par:out var Napoleon I:s karakteristiska anmärkning, då han fick höra, att en af hans armåer lidit nederlag, hvaremot hans tel var, att han, fastän ur stånd att vara öfverallt, framhärdade i att handla som om han vore allestädes och att från Paris öfvervaka generalernas planer i Spanien eller Tyskland. Det är den oinskränkta maktens svaghet, den må vara civil eller militärisk, att den ovilkorligen påtager sig för mycket och förqväfver de förtjenster, som kunde varit dess styrka. Det tyckes, att den nuvarande kejsaren redan skulle känna denna sanning och mörk i hågen upptäcka, att en varaktig byggnad endast kan uppföras på varaktiga grundvalar. Han har, det måste erkännas, hatt stora svårigheter att bekämpa, ty det bör medgifvas, att flera af hans bästa åtgärder hafva motkämpats starkt af några utaf dem, som han borde inkallat i sina råd. Hr Thiers t. ex., som talar så väl för konstitutionel frihet, är fientligt stämd mot handelsfrihet, beklagar Italiens befrielse, försvarar påfvens verldsliga makt och är ej någon varm vän at folkupplysning. De Napoleonska ideerna äro ännu i några afseenden framom dem, som hyllas af många franska liberala; men napoleonism, pure et simple, har det olyckligal felet, att vara oförenlig med verkligt politiskt lif. Det är ett fel, som måste göra sig mer och mer märkbart, alltsom åren minska suveränens personliga energi, och det är ett fel, som kejsaren, om han bibehåller sina tidigare dagars klokhet, skall afhjelpa, innan det blir för sent. Den nya akademikern Prvost-Paradol ger regeringsorganen Constitutionnel varma fiskar. Nämnde blad hade neml. vågat bevisa, att i hans inträdestal i franska akademien förekomma motsägelser mot hans tidigare yttranden. Detta vill ej Pråvost-Paradol gå in på, men tillägger på slutet: Den höge författaren till Cesars Lefnad har i sitt företal icke gjort någon hemlighet af, att han, i det han berättade sin hjeltes historia, tänkte på sin familjs hufvud; hvad är uå naturligare och ursäktligare, än att jag, då jag skulle tala om det romerska rikets förfall, tänkte på mitt säderneslands lidanden. I Toulon har gjorts ett nytt försök med en af amiral Chabannes uppfunnen förstörelseapparat. Experimentet företogs mot en fregatt. Verkan var tillintetgörande, oemotståndlig, fregatten blef genast borrad i sank. Man talar i Frankrike, om, att Österrike tänker göra ett nytt lån derstädes. Om Kejsarens Tal yttrar Ollivier isin tidning Presse bl. a.: ÅFör någon tid sedan skulle vi ha upptagit detta tal som ett löfte i följd af dessa ord: Frankrike vill, hvad vi alla vilja: stabilitet, framåtskridande och frihet. I dag se vi deri blott ett uppskjutande af frihetens medgifvande, lika obestämdt som ett föregående. Hvarför skulle vi icke tillstå det? Endast handlingar kunna för framtiden återgifva oss det hopp, som statsministerns senaste förklaringar i lagstiftande kåren fullkomligt tillintetgjort. Skall man säga oss, att vi tillhöra de otåliga? Visserligen är otåligheten den första synden inom politiken; dock bör man akta sig för den veka tålighet, om hvilken Tacitus säger: Patientia servilis. Denna tålighet vilja vi ej veta af. Hvad man än må säga och göra, skola vi icke aflägsna oss från den lagliga, konstitutionela banan, men inom denna skola vi, om man vill det, vara uthålliga, outtröttliga och otåliga, tills vi ernått eller eröfrat friheten. Från England skrifves, att Cobdens enka af frihandelspartiet i Spanien erhållit till minne af sin gemål en gåfva, bestående af ett album, fullt af uppsatser författade och skrifna af några af Spaniens mest betydande statsmän och nationalekonomer. Deri finnes en uppsats: Cobden som moralist af Figuerola, ledare at oppositionen inom dep. kammaren, ett Åloftal öfver Cobden at markis de Albuda; en uppsats Freden at gretve RipaldiL n 1 4 mM nr rr —sä— mums em mm AA