mamsell Eva Maria Möller vid Snälleröd af Färingtofta socken, i Skåne, kom under ett fallande träd i skogen och skadades så illa, att hon afled några dagar derefter. Hon egde en liten del at Snälleröds säteri, samt brukade att visa sitt folk hvad de skulle företaga och var ofta hos dem under arbetet, älven på fältet. Hon hade sålunda gått ut i skogen för att utvisa ett träd som skulle tällas samt qvarblet under sällningsarbetet. Då detca nära var slutadt, öfverlade man om att få trädet att falla åt ett visst håll, för att ej skada en del närstående uppväxande ungträd. Men under denna ölverläggning föll trädet plötsligt omkull åt den sidan m-ll M. stod. Denna kunde ej i hast komma undan, utan slogs till marken at trädets topp samt skadades i hulvud och bröst, så att hon genast måste hem bäras och dog 6 dagar deretter. biodlingen. Såsom en uppmuntran fö biodlare meddelar tidn. Carlshamn nedanstående uppgilt af en trovärdig person: Al 1843 köptes en bikupa och betaltes med 24 rdr; från nämnde tid till Mars månad etta år hade den förökt sig så att 256 kupor härstammade från denna kupa, af hvilka nu 3 st. äro qvar. Under samma tid hade den af kastat honung och vax till ett värde af omkr 1,700 rdr; en ganska nätt ränta på penningarne, oafsedt det ringa besvär och det stora nöje en bivän finner at dessa djur. ngrcoasten att lära döfstumma tala. I sÖresunds-Posten läses nedanstående insända uppsats, berörande förhållanden, om hvilka äfven vi för trenne år sedan vudlyftigt ordade: En af de största uppfinningarne inom underrisningens omrade är onekligen konsten att lära döfstumma tala. Denna ovärderliga konst är nyligen uppfunnen af en folkskollärare. Första vilkoret för den nya idens realisering var att uppgöra en viss undervisningsplan. Eften flerfalaiga försök lyckades det uppfinnaren att påträffa en användbar metod. För att komma de döfstumma i stånd att förstå och umgås med helsinnade personer och, Jör utt i den mån detta kunde ske, öfvertyga allmänheten om sin pligt emot dem, sökte uppfinnaren att göra undervisningen lik den vanliga folkskolans och lyckades efter 2 a 8 ärs tid såvida, au besökande personer o. ta satte i fraga huruvidbarnen verkligen voro döfva eller om de kunde teckna, emedan läraren på vanligt sätt efter muntliga frågor fick muntliga svar. De dofstumma barnen äro ganska fattiga på vetande och det första ordet de framstamma är vanligen mamma. Den första undervisning döfstumma lunna behosva är att lära skrifva och genom olika former med handen teckna hvarje bokstai, hvilket på så sätt tillgar: läraren pekar på nagot föremål elle: på någon kroppsdel, tecknar dess namn och låter eleven skrifva det, sedan fortfares att lära sådana barn några substantiver, adjektiver och verber, de enor börja de lära skilja mellan dessa orus olik. syltemål, neml. att uttrycka namn på ett föremål, en egenskap, en handling, hvarefter eleverna smaningom olvas med latta satser, uppmaningar och frågor, all så praktiskt som möjligt. En bildersamling är härvid af nöden. Slutligen ofvergär man till sjelfva konsten at: tala. Större delen af dosstumma barn, som i rättar tid komma i skolan, kunna äfven under rätt behandling lära sig tala, atminstone i någon mån och härmed är mycket vunnet både i och utom skolan, och da kunskaper parallelt härmed inga, kunna barnen iAlven vänjas att uppfatta orden från lärarens läppa: (labialogi) och halva i mån detta sker en ersättning lor orar eller bristande hörsel. Sjelsva konsten av lara dösstumma barn tala tillgår sålunda: om läraren, under att starkt utföra ett vokalljud, håller yttre sidun af barnets band under sin (lärarens) haka och på struphufvudet, söker barnet snart nog, med anledumg al den vibration det varseblifver, att efterhärm: det ljud läraren uttalar, och barnet kan mottaga begrepp om skilnadea mellau ljud och tystnad. Läraren pekar då på ifrågavarande vokal, tager en annan elev och förfar på samma sätt eller barnets öga måste med spänd uppmärksamhet vara ständigt riktadt på den olika ställning lärarens talorganer viv hvarje steg intaga. Vid konsonanternas inofning å väst att halla sig vid det ljud de hafva då de slut: en stalvelse, hvarefter detta ljud öfvas framför all vokalerna. Ew par exewpel skola bättre förtydliga saken. Barnet sär snart begiepp om i-ljudet da läraren, under det han håller nedra tand:aden mot öfra läppen, blåser på barnets hand; barnet får begrepp om moch n-ljugen då läraren utt qdar dem långsamt och låuet lätt hålla två a na fingrar om hans näs: hva det märker näsväggarnes vibration; om h-ljudet barnet begrepp da läraren andas på en skilfertaflu 8å att den blir våt och låter barnet sedan fort. fura på samma sätt. Likheten för elevens ögon mel lan en del konsonanter är en vigtig sak för läraren uppmärksamhet, neml. om det olika och för vårt Ör: rätta ljudet skall erhållas, ty eleven är lätt utsatt fö att forblanda och icke sällan gör ett af t. ex. b oc! , f och v, d och t, g och h m. fl. Vid detta före. tag förekomma många och hes hvarje individ olikar: tade svårigheter; men är läraren väl praktiserad, upp: finningsrik, ihärdig, munter och vänlig, så kan tal förmågan i många fall gå frumåt fortare än man vå föreställa sig. Men användes hot eller visas otåter at ot s Fcher. så misslyckas totalt det åsyftade ändamålet Några af uppfinnarens elever hafva under 3 a 4 må: naders tid lärt läsa innantill så redigt att läraren kun: nat fatta hvarje ord och enstaka ord så tydligt, a hvarje åhörare med glädje afbört och förstått detsam: blifvit betagen i en ung flicka af temligen ge Å DE —