För oss är det ett oförnekligt faktum, att förhållandet mellan Österrike och Preussen är i närvarande ögonblick drifvet till sin högsta spets. Vi äro icke mera berättigade, att hängifva oss åt den ringaste illusion i afseende härpå. Det kan neppeligen hållas hemligt ännu några dagar, hvad som blifvit i militäriskt afseende beslutadt och redan är stadt i utförande. Ur tysk och österrikisk synpunkt kunna vi icke annat än djupt beklaga den fysiognomi, som situationen börjar i detta ögonblick antaga. Må det snart vända sig till ett bättre! F. n. ha vi tyvärr vissheten om, att vi stå på tröskeln till ett nytt år 1850, om den icke tillochmed redan är öfverskriden. Från Berlin heter det: Ställningen är allvarlig och spänningen med Osterrike snarare i tillän aftagande. Hr v. Bismarck har med sin krigiska politik på högre ort mera anklang än hittills; konungens militära omgifning är krigiskt sinnad. Härtill kommer den stränga proklamation, som utfärdats i Slesvig, der den ringaste opinionsyttring till förmån för någon annan än konung Wilhelm hotas med hårdt fängelse, hvilket nästan antyder ett der rådande belägringstillstånd. Österrike och Sachsen närma sig mer och mer och Österrike har uppmanat de öfriga tyska staterna att icke tillåta Preussen utföra en kränkning at Förbundets rättigheter, genom att utan förbundsdagens hörande vilja annexera förbundslandet Holstein. Men låtom oss lemna dessa rykten och krigiska utsigter, hvilka kanske till sist upplösa sig i ett nytt käbbel inför Förbundsdagen, huru hotande ställningen än för ögonblicket ser ut, och i stället följa den mera reala parlamentariska kampen i Frankrike. Voila la bataille! ropade man inom dettas lagstiftande kår d. 15 d:s, då den bekante republikanaren och utmärkte talaren Jules Favre reste sig derstädes, för att motivera vensterns ändringsförslag till adressen ang. de politiska frioch rättigheterna. Den nu mer än vanligt bleke talarens stämma utöfvade mäktig verkan under den ljudlösa, nästan högtidliga tystnaden. Talets flod var väldig, argumenterna ryckte fram som en sluten falang, säger ett åhörare-vittne. Venstern iakttog en nästan utstuderad kallblodighet. På den yttersta högern deremot syntes ultra bonapartisten Granier de Cassagnac alldeles utom sig af förbittring. Fem qvarts timme förlopp allt lugnt; men på slaget 346 förlorade presidenten tålamodet och kallade talaren till ordningen under bifallsrop från majoriteten. Slutligen rådde åter lugn; talaren förde sitt pansarskepp i hamn, och på slaget 6 slöts talet. Det var, heter det, en sessionsdag lik dem under parlamentarismens gyllne tider. Spänningen var stor; och följande dag sysselsatte hela pariserpressen sig med dessa tvenne timmars tilldragelser. Favre haren viss anstrykning af mystiker. Derför slöt han äfven talet med ett citat ur den hel. Augusunus: Fecisti nos ad te, Deus, et irreguietum est cor nostrum donec requiescat in te!, tilläggande: Ja, vi äro intet, om vi icke kunna höja blickarne mot himlen, och vi förmå intet, om vi icke äro fria. Detta var A och O i det på slutet nästan salvelsefulla maningsropet, under det början var en juridisk rättsbevisning, midten en bitter satir öfver kejsardömet. I bekännen eder med läpparne till 89, men dessa principer stå endast som en skylt ölver dör ren till vår konstitutionela byggnad; det inre är ett hån öfver denna dyrköpta rätt! lyder sjelfva qvintessensen i hans klagan. Ack, kejsardömet har stelnat, det har ej uppfyllt sina löften, dess program har icke i något afseende blifvit verklighet, och fransmännen äro nu längre från friheten, än de voro dagen etter d. 2 dec.! De stora statskorporationerna hafva förlorat sin betydelse, och när man tillspörjer dem om något, gör man alldeles motsatsen till hvad de uttala såsom sin önskan. Landets öde, ära, moraliska storhet och värdighet äro prisgifna åt en allsmäktig vilja och godtyckets nycker! Dylika anklagelser äro visserligen icke egnade att för Granier de Cassagnac et consorter göra rollen af lugna åhörare angenäm. hejsaren, sade Favre, sär ensam ansvarig; men denna ansvarighet är endast ideel, åtminstone itall icke hvar och en säger honom sanningen, om icke hans handlingar, möjligen hans fel pröfvas inför landet, som är hans ende domare! Då Favre tillade, att han är så fast öfvertygad om riktigheten af dessa principer, att han skulle vilja delgifva dem åt kejsaren sjelf, utbrast Granier: Hvarför beger ni er icke till honom? (skratt). Favre genmälte: Inför landet vill jag såsom nationens representant tala till suveränen. Detta är det enda samtal, som är värdigt honom, mig och landet!.. IIärpå uppdrog talaren en karakteristik af kejsardömet, sägande bl. a.: Makten har derför till basis aktningen för menniskans vilja och för de menskliga egenskapernas fria användning; maktens och frihetens identitet är derför en nödvändig slutföljd ... Makten är således icke legitim, om den ej antages af fri vilja och icke har för ögonen såsom enda ändamål alla menskliga