tränga in. Taket bestod af långa tvärbjelkar, som ännu hade barken qvar och på hvilka man kastat litet halm utan ordning och liksom pa höft. Det fanns intet golf i rummet, utan man trampade på blotta marken. I ett hörn af detta rum, det enda i byggnaden, reste sig en säng af det enklaste slaget och 1 hvilken man lagt litet halm. Fyra bord och ett dussin stolar, förfärdigade med lika liten omsorg, kompletterade möbleringen. Det var framför ett af dessa bord som vara adelsmin elogo sig ned. — Himlen gynnar 0ss, sade de Pnylaurens glädtigt i det han kastade ögonen på de omgifvande föremålen. Man kan vara lugn för att ingen kommer och stör oss på detta ställe. — Också, inföll de Rochefort, hoppas jag att vi ej behöfva dröja länge här. — Jag önskar det af allt mitt hjerta, tillade de Coigneux. — Låtom oss i så fall skynda oss! yttrale Renaud. Efter dessa yttranden stödde de fyra a lelsmännen armbägarne mot bordet, förde hufvudena sa nira tillsammans som möjligt och diskuterade förslaget till flykt De voro sa upptagna af denna vigtiga frga att de ej sågo en bretagnisk bonde inträda i den dunkla värdshussalen, hvilken helt tyst gick och satte sig i den mörkaste Jrån af rummet och begiätrde ett mått vin. Bonden tycktes för öfrigt ej egna den ringaste uppmärksamhet åt adelsmännen. Han drack i ett enda drag ur sitt mått, smackade