ej på två månader kunnat göra, kunna vi likväl ännu en gamg försöka och denna gang lyckas. — Oh! återtog grefven med ett dystert leende, jag skall minnas Richelieus föregifna mildhet! men jag all hämnas pa den trolöse, skulle jag också derföre få utgjuta min sista blodsdroppa! Jag tillhör Monsicur som jag förrådt, prinsarne som jag gjort olyckliga samt min hämnd! Denna skall jag atminstone vara trogen! Kardinalens taktik blef slutligen känd. Om han qvarlemnat grefve de Soissons i Paris, om han latit fängsla bröderna de Vendöme, så var det att skingra och ha i sina händer de förnämsta cheferna sammansvärjningen och för att injaga fruktan hos de öfriga. Han ville nå sitt mål genom omvägar. Monsieur i sin ordning fruktade för sin cen person och trodde sin frihet hotad. Denna gång förändrade samn natur och antog oväntade proportioner. Gamansviir. ston stod qvar som chef derför, men presidenten de Coigneux blef den verklige ledaren deraf. eten i alla lessa samDen mest förvanande omständig mansvitrjningar som bildades mot ministeren Richelien var den lätthet hvarmed dessa sammansvärjningar utvecklade sig. En komplott bildad Man kunde tycka att kardinalen borde blifvit förskräckt derför om han egde kännedom om komplotten. Men så var ingalunda fallet. Det var han som styrde den och lät den grupp af missnöjda som voro delaktiga deri röra sig efter hans vilja. Det kan tyckas besynnerligt och skulle knappt synas.