ner sig i Preussen ha en lika farlig flende som i Ryssland. Från Sachsen skrifves, att på senaste tiden flera civilt klädda österrikiska officerare uppebållit sig på olika platser inom landet, tör att göra sig underrättade om terrängtörhållandena, fourageoch lifsmedelsförråden för trupperna, de sachsiska jernvägarnes förmåga af trupptransporter och mera dylikt. Man tänker neml. i Österrike, att, om ett krig med Preussen utbryter, genast inrycka från Böhmen i Sachsen och om möjligt genom snabb ötverrumpling bemäktiga sig de preussiska fästningarne Torgau och Wittenberg. I Sachsen tros allmänt, att vid ett sådant krig de sachsiska trupperna skulle bilda de österrikiskas avantgarde. Härmed öfverensstämmer i viss mån en senare underrättelse om, att kommendanterna i de böhmiska fästningarne sammankommit till en krigskonferens i Prag. Lika bestämdt börjar nu Österrike äfven uppträda i Holstein, hvaritrån skrifves: Wienerkabinettet har tillställt stäthållarskapet i Holstein en skrifvelse, hvari det erkänner det holsteinska regeringens hållning. Det skulle strida mot den österrikiska förvaltningens karakter, att åtala undertecknarne af den ridderskapliga adressen (till Preussens konung om att annexera hertigdömena), men det finnes för regeringen ingen anledning, att begära blifva från sina funktioner i Holstein befriad. Ståthållarskapets tillbakavisande af adressen förklaras derför vara fullkomligt berättigadtkDet förtjenar anmärkas, att denna skrifvelse är samtidig med Bismarcks svar på nämnda adress, hvilket gick i alldeles motsatt riktning. Preussen har äfven i Slesvig otur; ty der ha nu, oaktadt det stränga preussiska regementet i detta hertigdöme, 21 f. d. deputerade och suppleanter af slesvigska ständer-församlingen offentliggjort en förklaring, i hvilken de tillträda de af holsteinska ständer-deputerade senast d. 16 sept. 1865 till församlingen afgifna förklaringar i augustenborgsk riktning. Till dessa deputerade höra ej de från norra hälften af Slesvig, hvilka fordra anslutning till Danmark. Inför dessa stormbådande tecken träda händelserna i Amerika, så betydelsefulla de än äro, nästan i bakgruuden. Vid ett på Washingtons födelsedag, i unionshufvudstaden Washington hållet meeting beslöts, att stödja presidentens politik mot de radikala, som ville tränga Sydstaterna ifrån både sjelsstyrelse och delaktighet i Unionens allmänna rådplägningar. Sedan detta beslut fattats, begaf sig mötet till Hvita Huset, der presidenten tilltalade den ofantliga folkmassan. Han förklarade sig skola fasthålla vid den politik han uttalat i sitt budskap med veto mot de radikalas planer mot Södern. Han hade beslutat, att Unionens skulle upprätthållas. Han ville skydda Unionen och författningen mot secessionisterna från såväl Norden som Södern. Då han tillträdde embetet, fann han 8 mill. personer, hvilka voro i sjelfva verket dömda under lagen och straffet löd på död; må ledarne, medvetna och intelligenta förrädare, lida lagens straff, men visa massorna mildhet och förtroende. Krig fördes, för att hindra Sydstaternas utträdande, nu vill man koncentrera regeringsmakten i händerna på några få och derigenom skapa en konsolidering, lika farlig som en separation. Presidenten tillade: Jag har funnit förräderi i Södern, och nu, då jag vänder mig åt andra sidan, finner jag män, som motsätta sig Unionens återställande, samt sade till slut: Jag anser dem, i min egenskap af presidert och medborgare, lika fientliga mot denna regerings grundprinciper och tror dem sträfva lika mycket att hämma eller förstöra dem, som de gjorde, hvilka kämpade emot oss. Thaddens Stevens, Charles Sumner, Wendell Phillips och andra af samma skrot äro ibland dem. De må beljuga och förtala mig — det rör mig icke. Jag tänker icke låta skrämma mig af vänner, ej heller heslä mig af fiender ... Några förklara, att detta presidentskapshinder (mot deras planer) bör rödjas ur vägen. Hvad är detta annat, än att uppreta till mord? Aro de, som vilja förstöra vara institutioner och förändra vår regerings karakter, icke nöjda med det blod, som redan utgjutits? De ha ej mod eller heder nog, att ernå sitt mål annorlunda, än genom mördarehänder. Jag vet, att de ha lust att s men frukta att slå till. Om mitt blod skall utgju derföre att jag vill förfäkta unionens och regering bevarande i deras renhet, må det rinna; men må r g ringens motständare erinra sig, att tyrernes blod var kyrkans utsäde. Unionen skall tillvaxa och fortsarande ökas i styrka och makt, fastän den måste sammankittas och renas med blod. KL ri.L—2—A t— ARR 0