MEM F! HAL7; IIN.100111 oh hela Europa, grundad på solksuveränitetons princip. Retgeringslormerna ha osta vexlat, men ett stod qvar och skall alltid göra det: den allmänna opinionen måste vara gunstigt stämd mot statsmaktens ideer och handlingar, och derför måste den allmänna meningen kunna bildas, utbreda och meddela sig; derför anser jag friheten för en nödvändighet. Den första frioch rättigheten är den individuela, som ger säkerhet åt hvarje medborgare, hvilket parti han än må tillhöra, och betryggar honom mot godtycke samt tillstädjer honom rätten att kunna rättsligt förfölja hvarje embetsman, som hindrar honem från att njuta säkerhet. Den andra är rätten, att fritt uttala och, om man så vill, offentliggöra sin mening. Härpå stödjer sig pres friheten, en frihet som icke kan bestå, om den är underkastad godtycke eller uppsigt. Finnes det väl nu pressfrihet? Endast pressbruk kan verkligt skydda mot press-missbruk. Må man derför göra ett försök, som ännu icke gjorts. När vill man göra det? Vill man döma Frankrike till fortfarande omyndighet? Vill man helst göra försöket under en stark celler en svag regering? Det är frågan. Må man svara derpå. Men för statsborgaren är okränkbarheten af hans person och hans tanke icke tillräcklig, han bör äfven vara okränkbar, då han kallas att välja sina representanter. Deri ligger valfriheten. Denna frihet hvilar på rätten att församlas, att diskutera och äfven derpå, att borgaren kan, utan att man inkräktar på hans intressen, välja den kandidat, som han ger företrädet. Då regeringen uppställer kandidater, handlar hon opassande (afbrott), och då hon för sin seger använder de penningar, som beviljats åt henne till förvaltningen, handlar hon ej lojalt (buller). När landets representanter församlas i kammaren, måste de atnjuta fullständig frihet och kunna förhandla alla frågor af allmänt intresse. Sålunda böra de, när flottor och arincer samlas i våra hamnar, ha rätt att fråga regeringen, hvad bruk hon vill göra af desamma. När Europa är försatt i rörelse och landets intressen löpa fara, bör kammaren ej vara inskränkt till art beklaga begångna fel och betala dem (bifall). Utan interpellationsrätt är landets politik icke betryggad. Uttalad inom kammaren, erhåller landets meniag en lojal karakter. Men den bör ej endast inskränkas till rätten att göra föreställningar. Den måste bli regeringens rättesnöre. Men huru är det möjligt? Då landets mening icke öfverensstämmer med maktinnehafvarens, finnes det blott en enda utväg. I en republik ombyter man statsölverhufvudet, i den monarki, hvars form bibehållit ösverhand i Europa, ombyter man kronans ministrar. Då denna utväg ef medgifve, beröfvas den nationala viljan hvarje sanktion. Ministeransvarigheten kan man omöjligen undvara, om man vill vara fri. Hela verlden har deröfver uttalat sitt gillande omdöme. Thiers utkastade nu i en historisk öfverblick konstitutionalismens historia sedan 1789 års revolution, som han sökve bevisa vara dess grund, och tillade: Kronan (kejsaren i sitt trontal) har sagt Landet är mätt på de politiska teorierna; må vider-: för låta dessa fara och sysselsätta oss med folkets vält. I dessa ord innehalles regeringens hela system sedan 1852. Han vill uppenbarligen leda den allmänna uppmärksamheten från den politiska friheten och tror sig kunna utan denna frihet bättre betrygga landets bästa. Härpå uppräknar Thiers den kejserliga såväl yttre som inre politikens handlingar och vill bevisa, att de skulle varit större och ej halfgjordt arbete, om regeringen stödt sig häri på landets mening. Sedan utvecklar tal. i en historisk teckning, huru äfven de bästa afsigter och det största snille intet varaktigt förmå i ett lands styrande, om det saknar politisk frihet. De skönaste frukter skämmas, om friheten icke frambragt dem. Han slutar: Den sanna friheten är den, som gör en nation till herre öfver sitt eget öde. Decentralisationen är icke friheten, ty då skulle alla staterna i Medeltiden varit fria. Frihandeln är icke frihet, ty då skulle Turkiet vara fritt, som ingen skyddstull har, och Amerika skulle ej vara det, ty detta land upprätthåller strängt skyddstullssystemet. Sjelfva den allmänna rösträtten, som är ett medel till frihet, är ej heller frihet; ty England har inskränkt rösträtt, och ingen skall kunna säga, att det icke är fritt. Friheten är kanske icke det största goda, som man kan ge ett folk. Ett slående exempel derpå: Det finnes i Europa ett stort folk, om hvilket man icke kan tala, utan att om än blott för ett ögonblick glömma Polens olycka. Jag menar ryssarne. En upplyst furste har förklarat 30 mill. lifegna för fria; törst gjorde han dem till menniskor, sedan till medborgare, och deras deputerade deltaga nu jemte borgerskapet och adeln i dessas förhandlingar. Huru talar nu Ryssland till sin herrskare? Du har frigifvit de lifegna, nu måste du äfven frigifva nationen, i det du beviljar henne centralrepresentation, med hvilken du förhandlar landets angelägenheter. Att tillfredsställa ett lands äregirighet är icke frihet. Se på Preussen, denna intelligenta nation, som dock eger äregirighetens svaghet. Hvad har der nyligen timat? Regeringen, som smickrade nationens öfvervägande lidelse, lät för hennes ögon skimra den lysande utsigten al att skapa en hamn i Kiel och innehafva Eiderkanalen, hvarigenom hon skulle bli herrskarinna öfver Östersjön; hon riktade sig med den stöld, hun föröfvade mot det olyckliga Danmark. Den ädla nationen bländades för ett ögonblick af besittningen af denna materiela storhet; men det dröjde ej länge innan hon sade till sin herrskare: den materiela storheten mottaga vi, men vi vilja framför allt ha frihet, Nej! Det gifves ingen annan verklig frihet, än den som gör nationerna till herrar öfver deras eget öde. Hvad äro de fria nationerna, hvad de som icke äro fria? ... Nationerna kunna bedraga sig, men de göra det mindre, än en enda man, En man begår fel, derför att han ej låter råda sig, utan låter sig hänföras af sina lidelser. Om han i sina händer håller en nations öde, kan han störta henne i den djupaste olycka. En fri nation, som är en kollektiv personlighet, rådgör och har en garanti för att icke bli bedragen i förnuftet. Derför är den rätta definitionen på en fri nation denna: en fri nation är ett väsen, som måste öfverlägga, innan det handlar (talrika bifallsyttringar). Ihiers tal upptog nästan hela plenum. Blott en talare lät höra sig efter honom, grefve de la Tour, en at satisfaits?, och hans tal förklaras vara alldeles betydelselöst. Följande dagen, d. 27 Febr., skulle den allmänna diskussionen öfver adressen fortsättas. Likasom dagen förut var trängseln af