en fri press; men diskussionsfriheten består genom en regeringens godtycke underkastad press, genom den under en ny form återställda censuren och genom pressprocesser, som äro skiljda från juryn, dess naturlige domare. . Detta märkliga amendement, som vi skola i morgon fullständigt återgifva, slutar med orden: Det franska folket, som omgifves af fria folk, hvilka af det omvändts till friheten, hyser för mycket; förtroende till sitt snille, är för stolt öfver sin örntid. för att man skall kunna behandla det som stackare samt förklara det oförmöget och ovärdigt, att uppbära sin historias ärorika börda. Man måste från och med denna dag erkänna. att åkerbruket eger rätt begära minskning i kostnaderna för dess produkters afyttring, för rekryteringen och improduktiva försköningsarbeten, hvilka beröfva jorden så många armar, så många kapitaler, hvilka det dock så väl behöfver. Senare Post. Vi beklaga, att utrymmet, på grund af det hopade material som de nu ändtligen ingångna, saknade många posterna medfort, för dagen nekar oss mera fullständigt återgifva de debatter inom Frankrikes lagstiftande kår, rörande hvilka intressanta referater föreligga. Af telegrafen hafva vi förut kunskap om hutvudsyftemålet i det tal, hvarmed den gamle Thiers öppnade debatten om adressen. Detta tal skildras som ett mästerstycke och innehöll den skarpa satsen: Frankrike kan icke bestå utan de nödiga trioch rättigheter, hvilka tillsammans utgöra ett folks sanna frihet, den politiska friheten, och slutade med dessa ord: Nationerna kunna bedraga sig, men de bedraga sig mindre, än en enda man. En man begår fel, derför att han ej låter råda sig och låter sig hänföras af sina lidelser. Om han i sina händer håller en nations öde, kan han störta henne i den djupaste olycka. En fri nation, som är en kollektiv personlighet, rådgör och har en garanti för att icke bli bedragen: förnuftet. Dagen efter den d. 27 Febr., egde inom lagstiftande kåren en våldsam debatt rum. Pamard förde kampen mot Lideologerna, till hvilkas antal Thiers hör, och det med en sådan häftighet, att republikanen Glais-Bizoin ansåg sig böra betala honom med lika mynt. Byggnadens kröning är en dårskap, menade Pamard. Hela Bonapartismen är ingenting annat, än en förnedrande despotism, ropade Glais-Bozoin, under det Latour Dumoulin förfåktade den liberalt-dynastiska ståndpunkten, enl. hvilken kejsardömet konsolideras genom friheten och först och främst pressfriheten samt interpellationsrätten skola återställas. Då Glais-Bizoin lifligt skildrade pressens betryckta ställning och utkastade en föga smickrande bild af inrikesministerns ängslan och oförmåga, glömde sig statsministern Rouher derhän, att han ingrep i presidenten Walewskis embete och ropade fill talaren: Det är icke politik, det är pasquinade!, hvarpå majoriteten uppstämde ett bifallsrop, under det Eugene Pelletan ropade: Det är en förolämpning! och Jules Simon: Man får ej förolämpa deputerade! samt Garnier Pages: Tag tillbaka era ord, hr minister! Då Rouher teg, ropade Glais-Bizoin: Jag tillbakavisar med det djupaste förakt hr statsministerns ord. Presidenten: Man har begärt slut på förhandlingen; jag låter omrösta. Härmed afbröts den allmänna diskussionen och talaren blet fråntagen ordet. Pelletan: Detta är maktspråk! Jules Fawre: Af denna händelse qvarstår en förolämpning och det opassande, hvilket utgått från ministerbänken. I denna ton fortgick det, tills presidenten föreslog diskussionen paragraf-vis och derpå hals öfver hufvud afslöt plenum. Förbittringen är på båda sidor i stigande. Regeringen har utfört ett parlamentariskt statsstreck, för att qväfva den allmänna diskussionen.La France är nog kortsynt, att prisa Rouher såsom rikets beskyddare. Denna stormiga debatt har i Paris väckt ovanlig sensation och man kommenterar ifrigt ddana ord som följande, hvilka en medlem af Thicrs-partiet lät undsalla sig mot ministern: Var då höflig; vi äro icke i Ryssland, eller dessa af en annan deputerad: ÅÄro vii fiskaregången: eller dessa: På dörren med honom! (ministern). Från Preussen skrifves, att regeringen i ett nyligen hållet ministerråd, der hr v. Bismarcks mening segrade, beslutat, att framdrifva en definitiv lösning af frågan om hertigdömena. I så fall blir den af europeisk natur Ioch måste locka fram vestmakterna. Englands officiösa blad vederlägga notisen om Russells utträde ur ministören. Till Rysslands hufvudstad, der kejserparet snart skall fira sitt silfverbröllop, väntas med bestämdhet konung Wilhelm af