mellan Preussen och Osterrike, under hvilken det möjligen skulle i Slesvig kunna genomföra nationalitetsprincipons tillämpning. Då derför de officiösa pariserorganerna skildra den rumeniska revolntionen såsom väntad och önsklig, göra de detta antagande, för att slå blå dunster i allmänhetens ögon och ej låta denna närmare se den ogynnsamma ställning, hvari frankrikes polilik råkat; och då Rysslands officiela organ skildrar revolutionen som ett brott mot landets inre lagar samt dess val af en utländsk prins, grefven af Flandern, till furste såsom en kränkning af 1858 års fördrag, bör väl det ej tagas för så uppriktigt menadt, om det icke, hvilket är sannolikt, betyder att Ryssland ej vill anse revotionen som giltig, utan derför inblandar sig i furstendömenas angelägenheter. För att motverka detta, synas Frankrike, England och Österrike, i enlighet med detaf dem ingångna särskilda fördrag för skyddande af turkiska rikets integritet, redan hafva kommit öfverens om hållandet af en konferens för redande af förhållandena derstädes. Anmärkningsvärdt är, att, under det den officiela ryska Journal de St. Petersbourgfördömer grefvens af Flandern val, den franska officiösa Paystror, att detsamma ej skall möta motstånd hos stormakterna. Att döma häraf, skall troligen ett häftigt diplomatiskt gräl uppstå om hvem som skall upptaga den fallna furstekronan efter Kusa. Rörande förloppet vid revolutionen föreligga nu några närmare detaljer, ehuru mycket ännu är höljdt i dunkel: Sommaren 1863 underrättade turst Kusa skyddsmakternas gesandter i Konstantinopel, att han ej langre kunde regera med författningen af 1858. D. 14 maj 1864 skedde statsstrecket, och d. 26 8. m. hade nationen med ja redan försäkrat fursten om, att han var i sin goda rätt. Skyddsmakterna tego härtill och tycktes vilja afvakta en vidare utveckling af furstens statshushållninrg. Men d. 15 aug. timade i Bucharest så allvarliga oroligheter, att den engelska gesandten i Konstantinopel vid en gesandtkonferens föreslog, att man ändtligen en gång skulle göra slut på oväsendet och genom särskilda kommissarier göra för fursten hans ståndpunkt klar. Då detta skulle varit lika med en tronafsättning för fursten, men Frankrike icke ville låta det komma derhän, motsatte sig den franske gesandten det engelska förslaget, och äfven Porten ville ej veta deraf, emedan den fruktade, att med furst Kusa alldeles förlora Donaufurstendömena. Man lät det derför stanna vid allvarliga föreställningar, förmaningar och varningar. Fursten räknade på Frankrikes vänskap och fortfor att regera på sitt öfliga sätt. D. 17 Dec. sammanträdde åter kamrarne, de tjenstvilligaste och sogligaste regeringen kunnat få Vid sessionens öppnande försäkrade fursten dem, att Rumenien städse kan räkna på Portens och skyddsmakternas gunst och välvilja, och att den rubbning i det goda förhållandet, som vållats genom augustioroligheterna, ej mera hade något att betyda. Men han trodde sig på samma gång, kanske i aning om sitt nära förestående öde, böra påminna nationens representanter om, att han ännu alltjemt betraktade sig som den Åösverrte Kusa, hvilken antagit kronan endast såsom uttryck för folkets vilja till förmån för den rumeniska unionen, att han endast ansåg henne som ett heligt anförtrodt gods och städse skulle vara färdig att, om nationen så begärde, åter lemna henne ifrån sig. Denna storsinthet rörde djupt landets representanter. D. 7 jan. 1866 infann sig hela senaten in corpore, för att till fursten öfverlemna såsom svar på detta trontal en adress, i hvilken det ordagrannt hette: Må E. H. i fast förtroende till det rumeniska folkets kärlek fortsätta med det påbegynta verket! Vår historia skall tacksamt anteckna, att Ni är en verklig rumenisk furste och vet att med kraft skydda landets intressen. Sjelfva den slafviska franska senaten skulle ej kunna uttala sig mera underdånigt. Afven deputerade kammaren diskuterade om en adress och invalde i den komit, som skulle utarbeta densamma, endast regeringen tillgifna män. D. 4 jan. hade finansministern Cretzulesco inkommit med ett regeringsförslag om, att kammaren skulle besluta att gilva sitt lagliga bifall till ett lån å 40 mill. Kammaren beslöt dock, att tillsvidare endast bevilja ett lån å 6 mill., hvarmed de aldra nödvändigaste utgifterna skulle bestridas. Då timade under adressdebatten den högst förargliga händelsen, att deputeranden Bojeresco, som i den oppositionela minoritetens namn inlemnat ett mycket missbelatet adressförslag, höll rörande landets verkliga finansiela ställning och regeringens samvetslösa slöserier ett tal, som tvang ministrarne att lemna salen. Presidenten, som ej velat tysta talaren, blef afsatt och majoriteten antog adressen enl. komittns förslag. Den 28 jan. lät kammaren, likasom scnaten, in corpore anmäla sig hos fursten, för att öfverlemna adressen, hvilken i likhet med senatens adress var en lofsång öfver den af nationen utvaldes ärorika, kraftiga, äkta folkliga regeringen och särskilt betonade, att liksom fursten känner sig vara ett med folket, är äfven folket ett med sin furste. Men det oaktadt upptog fursten dessa tillgifvenhetsfraser ganska onådigt, emedan han ännu hade Bojerescos tal i för friskt minne, och en straffpredikan följde, på hvilken hvarken de deputerade eller de ansvarige ministrarne varit beredda. De scnare hade visserligen räckt fursten ett koncept, men sats med orden: Ert svar kunna de deputerade läsa i Moniteur; jag behöfver det icke; jag skall nog ändå säga dem sanningen. Föliden blef att ministeren begärde sitt afsked. Men endast tvenne utträdde, de öfriga stannade qvar. Kusa ville göra den ryske fursten Murusi af Moldau till krigsminister, hvilket antyder att han på senare tider anslutit sig till Ryssland, men Frankrike protesterade energiskt. D. 3 februari utkom det furstliga dekret, enl. hvilket förlidet års budget (alldeles som i Preussen) skulle förbli rättsgiltig, tills budgeten för d. å. beviljas. 6 mill. lånet hade emellertid ännu icke anskaffats. D. 5 febr. firades furstens tronbestigning med all officiel ståt. Det hviskades om en hemlig sammansvärjning, men allt förblef lugnt. Man lyckades att få upp en del af 6 millioners lånet och kammaren gillade äfven det af regeringen begärda 40 mill. lånet. Då kom med ens telegrammet om att furst Kusa öfver rumplats natten mellan d. 22 och 23 febr., tvungits meg TT La Tatt var unufan att trun