var som gamen öfver det mot en fullständig 1 social revolution rusande Japan, för att ätven tf på detta håll utbreda sitt välde. I ÅRevueJl des deux Mondes har Victor de Mars afgifvit en högst intressant skildring öfver -den ryska dipiomatien i den yttersta östern, urj! hvilken vi då och då skola meddela några utdrag. Grundad på, såsom det synes, tullt pålitliga och för den europeiska diplomatien helt säkert till största delen okända källor, visar denna skildring i öppen dag den ryska politikens olingringar och mullvadsgångar framåt s mot målet. Men fastän gången städse är riktad framåt mot det ryska verldsväldets utbredning, utsår dock ryska politiken under vägen fröna till sin egen undergång, så att den måhända skall, just i det ögonblick då czaren i Petersburg tycker sig vara mäktigast, falla sönder som en såpbubbla, såsom allt, det der icke är till sitt inre väsende godt och derigenom varaktigt. Victor de Mars yttrar härom i slutet af sin uppsats följande ord af en gripande och dramatisk färg: Den dag, då den ryska politiken skall hafva lyckats intaga den ställning, som den eflersträfvar i den yttersta Östern, skola dess önskningar kunna allvarligt motverkas blott at en enda makt, neml. den andra strandegaren vid Stilla Hafvet, hvilken strätvar, äfven den, efter att herrska öfver den verldsdel, å hvilken den spelar en så stor roll: vi mena Nordamerikas Förenta Stater; men mellan dessa tvenne makter, hvilka ha samma ärelystnad och skulle tyckas bestämda att mota hvarandra, att kämpa med hvarandra på de atlägsna hafvens stora skådeplats, finnes det ännu mera frändskap, än skäl till antagonism och oenighet. De äro skiljda till sin anda, till sederna och institutionerna; de enas, vi böra ej lördölja det, uti en mer eller mindre dold, mer eller mindre utmanande känsla at fi eutlighet gentemot Europa, och det är isynnerhet genom intressena i freden och tillochmed i kriget, det är genom en viss solidaritet, som de närma sig hvarandra samt dritvas att mångfaldiga och närmare anknyta sina förbindelser. Denna allians, till hvilken utkastet knappast ännu är tärdigt, men af hvilken man sedan några år kunnat i betecknande omständigheter skönja mer än ett symptom, denna allians skall stärkas med alla de handelsförbindelser, som snart skola upprättas mellan RKahfornien och Amurlandet, så snart som den kommunikationsled öppnats, hvilken skall sammanbinda New-York, Boston och de förnämsta industriidkande städerna på Atlantiska Haf vets kust med San-Francisco, denna blifvande nederlagsplats för den amerikanska handelsrörelsen med Kina och Japan. Amerikanarne skola då kunna stiga uppför Amurfloden, utbreda sig öfver Siberien ända till det inre at det europeiska Ryssland, och de skola med lätthet besegra hvarje engelsk, fransk eller tysk täflan, af det temligen enkla skäl, att de varor, som skola efter 30 till 40 dagars segling levereras på Amur, skola kunna säljas till bättre pris, än de som, inlastade i Hamburg, London eller Marseille, skola nödgas assera Goda Hopps Udden och behöfva använda 130 eller 140 dagar, för att komma till samma punkt. För närvarande är visserligen Ryssland icke gunstigt stämd för denna amerikanska utbredningsrörelse mot dess orientaliska be sittningar. Det fruktar emigrationerna mer än det kallar på dem; det fruktar yankeesföretagsamhetsanda, utbredningen al deras ider och seder, den frihetsanda som följer i handelns och kapitalernas spår. Men den dag då ryska skattkammaren, hvilken redan är illa sjuk, icke mer skall kunna bestrida de ruinerande utgifterna för en rent militärisk kolonisation, sör ett gystem som kostar staten så mycket, utan att gifva den något i utbyte, — den dagen skall Ryssland nog nödgas släppa efter litet och hålla till godo med deras hjelp, som ingenting heldre önska, än att få leda rörelsen in i dessa ofantliga landtområden. Allt hvad Ryssland skall kunna göra, skall vara att så till sägande inqvartera ame rikanarne, åt dem öfverlemna bearbetningen af sina grutvor, sina floder, fiskerier, marknadsplatser, utan att låta dem tränga alltför långt fram i det inre af landet. Man kan, af hvad de redan vinna, lätt göra sig en föreställning om de materiela tördelar, som amerikanarne kunna finna i dessa förbindelser med Ryssland. Det är tillräckligt att erinra om en omständighet, hvilken man kan inhemta af den ofticiela statistiken, neml. att från 1847 till JO., I. amarikanska hvalfiskfängare gam ha