—544 C 7:7q0)qC-T—— ee Kusas val i Jassy bestämde detta parti sig för honom. De gamla bojarerna blefvo oroliga. Massor at landtfolk strömmade in i staden, upprörda af ryktet om, alt de konservativa, hvilka inom landtdagen bildade majoritet, ville sälja landet till ryssarne. De liberala helsades af denna fanatiserade hop med jubel, de gamla bojarerna med hånskri. De senare förlorade nu modet. På valdagen, besatte solkhopar landtdagsbyggnadens gård och skickade delegerade in i salen, hvilka förklarade, att det skulle komma till blodsutgjutelse, om valet ej föll på Kusa. De deputerade förklara: de nu efter en stunds hemlig öfverläggning i allas namn: nationalförsamlingen utropar härmed enstämmigt furst Alexander Johan I till regerande furste i de förenade furstendömena. Pariserkonferensen erkände Kusas dubbla val som en fait accompli. Furst Kusa har genomdrilvit många reformer inom sitt land, hvilket liknats vid ett verkligt Augiasstall. Men han har haft dubbla fiender att bekämpa: det gamla konservativa partiet och de ryska rublerna, hvilka till slut blifvit honom så starka, att han ännu för ej så längesedan nödgades vädja till folket. Fursten har på sista åren tagit franska kejsardömet till mönster för sin statsstyrelse och härigenom inkommit på ett centralisationssystem, som gifvit hans fiender vapen i händerna och från honom vänd älven hans forna partivänner. En af dessa är Volesco, som nu utvämnts till president för den provisoriska regering, hvilken tillsvidare sköter regeringstömmarne i Donaufurstendömena. Det svar, som:Spaniens utrikesminister låtit tillställa Italien på grund af Lamarmoras senaste depesch, hvari klagomål framställas öfver de spanska intrigerna mot Italiens ställ ning till Rom, är daterad d. 16 Febr. och har genast offentliggjorts på spanska och franska (uti parisertidn. la France). Spanska aktstycken äro alltid tre gånger så långa och omständliga, som vanligt och nödigt är; så äfven detta. Den spanske ministern lägger äfven största vigten vid den af Frankrike förut begagnade termen af att Åha fria händer, sägande: Sedan Spanien erkännt Italien förbehöll det sig fullständig frihet, att följa den politik, som det för sina intressen fann fördelaktigast. Den spanska regeringen finner detta så naturligt, att hon öfverraskas af Lamarmoras klagomål. Den spanska regeringen är emot hvarje sönderstyckande af S:t Petri arfvedel och hon har efter Italiens erkännande vej gjort något nytt, icke visat någon förändring i sin hållning och sina ider. Det är ej någon inblandning, heter det vidare, då den spanska diplomatien i Paris och Wien arbetar för påfvens verldsliga makt, isynnerhet som denna sträfvan är alldeles oegennyttig och öfverensscämmer med den kejserliga politikens afsigter; emellertid skulle, äfven om denna Spaniens inblandning icke vore tillåtlig, anmärkningar deremot endast kunna framställas af Frankrike, men aldrig af Lamarmora, hos hvilken något steg i denna sak ej tagits; kortligen, spanska regeringen kan ej anse de anmärkningar, som gjorts, vara ställda till henne. Slutligen försäkrar den spanske ministern, att han är lika ifrig för påfvens verldsliga makt, som välvilligt stämd mot Italien, att han likväl icke understödt såsom fördelaktig sammanblandningen af den andliga och verldsliga makten i Roms förhållanden till de katolska makterna; eftersom Rom och Italien dock måste stå såsom tvenne stater bredvid hvarandra, vore det rådligt, alt de kommo ölverens; för detta ändamål kunde väl, säges det, Italien göra något samt sutan skada för sin enhet och på fredlig väg åter sätta Rom i besittning af några af dess förra besittningar. Denna ton är onekligen bland det mest hånfulla man kan tänka sig för en officiel diplomatisk handling. Ej blir stämningen i Italien bättre genom sådana angrepp, hvilka tydligen endast göras i medvetande om att det klerikala hofpartiet f. n. har ötvervigten i Paris. Lyckligtvis är Spanien gentemot Italien vanmäktigt, och dess förvecklingar med de sydamerikanska republikerna synas ingalunda skola bli bilagda, men väl ruinerande för den spanska handeln. Nu senast berättas, att besättningarne å trenne spanska fartyg inberättat till vederbörande i Iavannah, att de hårdnackadt förföljts i San Domingos farvatten af tvenne dominicanska kapare. Myndigheterna 3 Cuba hafva på grund härat genast utsärdat befallning om, att anställa jagt på dessa kapare, för hvilket ändamål flera krigsskepp lemnat Havannah. Kriget med Peru är derjemte nu officielt förklaradt. Inom Italiens deputerade kammare hafva tvenne medlemmar, Franciani och Deboni, väckt ett förslag, enl. hvilket kammaren uppmanas, att utfärda ett upprop till landet för Venetiens befrielse. Krigsministern har afgifvit den försäkran, att Italien kan på några få dagar bringa sin arme från dess nuvarande styrka af 190,000 man upp till 400,000 man. Pariser-tidningarne offentliggöra denna