för den mördande kritiken af en fullkomlig tystnad i nlongen, — Närvarande personer, samt vär stads, andra större tidning, intyga dock att applåder och nedtystningar deraf ljödo om hvarandra i salongen sedan ridån fallit, hvadan publikens intryck af det hela visade sig ej vara oblandadt. E. N. Warg. llvarjehanda. farlig lek. Förliden måndag, kort innan föreställningen skulle börja i Circus Renz i Berlin, voro ett par arbetskarlar sysselsatta i stallet med att istandsätta vattenledningen i närheten af det ställe, hvarest vagnen med lejonen står. En af arbetarne kröp af nyfikenhet under vagnen, för att från baksidan titta in i denne. Det lyckades honom äfven och han ropade glad till sin kamrat, att han kunde se lejonen. Förlitande sig på djurens godmodighet, slog han med handen till ett af dem, som låg ned, för tt förmå dets-mma att resa sig; men detta fick han dyrt betala, ty 1 detsamma grep ett af de andra lejonen hans hand med tänderna och högg i hans arm med tassen. På den stackars karlens rop kommo alla de som voro tillstädes i stallet, bland andra äfven djurens vaktare, till stället och slogo efter djuret med stänger och stockar. Lejonet ville dock icke släppa utan uppåt i bokstaflig mening nästan hela inderarmen på sitt offer, så att karlen blott hade en stump qvar da det ändtligan lyckades honom att draga armen ut ur buren. Han blef i medvetslöst tilistånd buren till en barberare, hvilken förband honom, och derefter vidare förd till sjukhuset. Under vägen var han nervstark nog till att röka en cigarr och att hålla den blödande armstumpen ut ur droskfönstret för att icke fläcka sätet. Olyckan var, såsom den deröfver anställda undersökningen visat, icke framkallad af någon oförsigtighet å Renzs sida ntan blott af arbetskarlens nyfikenhet. Denne fick på sjukhuset genast sin arm amputerad vid axeln, men log ett par dagar senare. in revolution på UIIaAmburgerpörsen. En dag i början af denna månad passerade i Hamburg ett uppträde som är rätt beteknande för denna stad. För att förmå köpmännen att infinna sig i rätt tid, på det man ej, såsom eljest skulle vara fallet, måtte få gå förgäfves då man söker en börsman, blifva de börsmedlemmar, som komma efter kl. 22 affordrade en entr af 4 schill. kur. (25 öre). Då emellertid tillströmningen på slaget är så oerhördt stor, förnämligast på den grund, att de flesta af börsfolket intaga sin frukost i det midt för bösl gsande Zings kafe. har man dröjt fem eller tio minuter efter den utsatta tiden, under hvilka man fått afgiftsfritt inträde. Nämnde dag blef börsen deremot, :örmodligen efter förutgången befallning till vaktmästarne, spärrad precist kl. 32. Der sågs folk, som veterligen utkastat tusentals riksdaler på de glada fransyska dansöserna medan dessa uppehöllo sig i Hamburg, stå fäktande med händerna och häftigt nedgöra börskomiten Åwegen ein solches Aufschneiderei?, ja, der sågos personer, hvilka ha till sitt förfogande millioner, löpa ifrån den ena ingången till den andra, för att försöka. om det icke kunde lyckas att någonstädes komma in utan betalning, medan alla de, m hvarje dag infinna sig på börsen utan att göra affärer och blott utbyta nyheter, vände om för att inbespara de 25 örena. Inne på börsen var den första halftimman ett sorl och brummande som i en bikupa. Här och der sågos stora klungor, som med våldsamma gestikulationer uttalade sin harm ofver ett så oblygt prejeri. Blott få, och det sådana som kommit in utan entrå, togo börkomitn i försvar. En bekant mäklare hotade med att icke mera komma på börsen, men då någon straxt derefter frågade honom efter priset på brasilkaffe, tick han hastigt upp ur fickan den ena struten efter den andra, och i sin affärsifver glömde han alldeles förlusten af de 4 schillingarne. Om en oinvigd skådat denna scen uppifrån galleriet skulle han trott att fenierna stormat och intagit London, detroniserat drottning Victoria och brännt ned banken, så stort var oväsendet, och allt detta för 4 schill. kurant. En fin affär. Bland de utmärkta konstskatter som väcka de gästers beundran hvilka bevistat baron Rothsechilds stora middagar i Paris, fästas uppmärksamheten i första rummet på en porslinsservis, hvars utmärkta skönhet, fulländning i formen och smakfulla målningar kunna komma en licbhabers ögon att stråla af lystnad och fortjusning. Denna praktiga servis har nu varit i baronens ego omkring 3 är och sättet, hvarpå han blef egare ar densamma är intressant nog att höra berättas. Se här, huru det gick till. En dug anhöll en gammal lutande utmerglad och trasig gubbe som en nåd att sa tala vid den mäktige bankiren. Denne gubbe såg så gammal, så darrande, sa utsvulten ut, att baronen genast kände medlidande med honom, och hans intresse stegrades ytterligare då han erfor att den fattige tillhörde samma trosbekännelse som den rike penningfursten. Gubben framdrog ur sina ömkliga trasor en tallrik, så vacker, så akt ornerad, och af så utomordentligt sint arbete att baronen, som är kännare, blef utom sig af förtjusning — IIerr baron, sade den gamle, har ni lust att köpa denna af mig? Jag har servisen komplett och jag bar tänkt att en så utmärkt samlings mest pasdaude plats vore hos bankirernas konung och konungarnes bankir. — Den är verkligen mycket vacker, sade baronen, huru mycket vill ni ha för hela servisen — Hör på, svarade gubben, jag har ett sorslag att göra er. Som ni ser är jag mycket gammal och har icke lång tid qvar att letva. Jag är fattig, men jag skulle gerna vilja slippa att dö på fattigunset. Denna servis är allt hvad jag eger. Nåväl, vill ni i utbyte mot denna verkliga konstskatt gifva mig en liftänta af 100 fres i måvaden? Det skall icke bli er dyrt, jag är ju så gammal! Baronen såg först på gubben, så på tallriken, funderade ett ögonblick och utbrast: ÅMå göra, jag går in på affären! Se här har ni för denna månad! Skicka mig nu servisen och säg mig hvad ni heter att jag må skrifva upp ert namn i min kassabok. — Så skedde och redan samma dag hade den märkvärdiga servisen öfvergatt i baron Rothschilds ego. En månad derefter inträdde på hans kontor en person för att lyfta månadsräntan. Fatalt! Denna person var ung, knappast 30 år, med blomstrande kinder, spänstiga lemmar och en kroppskonstitution som syntes kunna trotsa ett sekel. Han anhöll att få uppbära liqviden för månaden — Men det är ju icke ni, utropade baronen förbluffad. — Förlat mig, herr baron det är just jag. — Men ni sknllo ju vara nära hundra år gammar: — Ber om ursäkt, jag har inte fyllt tretti än. — Ni stod ju med ena foten i grafven. — Tack vare ert ädelmod har jag återvändt till lifvet Baronen började skratta och befallde at penningarne skulle utbetalas. — Ahl, sade han, ni är en djert aktör, och ni har dragit mig vid näsan — Det skall någan gång vara den första. mumlade räntetagaren.