(Insändt). Några ord med anledning af GöteborgsPostens teaterrecension för d. 20 d:s. Vi veta alla huru svåra de första fjäten på en ny bana äro, hvarför nybörjaren äfven påräknar ett ötverseende, som alltid kommer honom till del af hvarje person med hufvud och hjerta. Jag kunde således ej annat än förvånas, då jag läste recensionen om lustspelet Amors paviljong?, desto mera som en rec. bör bättre än någon annan känna de svarigheter det dramatiska skriltställeriet erbjuder, samt hysa det öfverseende jag nyss antydt. Ingen kan vara villigare än jag att erkänna riktigheten i anmärkningarne rörande de i stycket förekommande longörer, ojemnheter i dialogen m. m., men då i recensionen äfven taJas om smutsiga håäusyftningar, och att författaren ej för scenen hyser den aktning på hvilken denna kan göra anspråk, så är detta en personlig förolämpning mot mig och mot den, som antagit stycket till uppförande; — ty dessa tillvitelser ärv oberättigade. — Mun får ej begagna fantasiens glasögon, då det gäller att skärskåda med kritikens klara, opartiska blick! — Mot ett stycke, som hvilar på en omoralisk grund, och der åtskilliga af de handlande personerna sjelfmedvetet handla och tala austötligt, sasom i Den sköna Helena, Kärlekens blindbockar, En störd lycka, Don Juan, Rigoletto m. fl., der hade de ofvan citerade anmärkningarna varit berättigade. — Men kan eller vill man då ej inse att de yttranden i Amors paviljong?, hvilka blilvit dömda så strängt, icke äro några hänsyftningar? En kort framställning af den scen, i hvilken de förekomma, skall åskådliggöra det. En gammal ryttmästare, som endast tänker och talar om hästar samt ridkonsten. inbjudes till en äldre dam, hvilken ämnar föreslå honom ett giftermal med sin brordotter. Den gamle herrn, som är öfvertygad om att damen ämnar taga ridlektioner, och som flera gånger afsides upprepar denna sin förmodan, yttrar i summanhang dermed, att det är en förträlflig kroppsöfnin., att han ibland ämnar använda piskan, samt att han föredrar en kort ridklädning för att under traf eller galopp förekomma hvarje obehörig tryckning med schenkeln, allt medan damen, som ej hunnit meddela honom sitt förslag, står helt förvånad. — Se der allt! — Är man väl berättigad att kalla detta Åsmutsiga hänryftningar, samt bevis på brist på aktning för scenen ?