ningen); men jag måste dock till min ledsnad erkänna, att vår regering ej gör det med någon känsla af tillfredsställelse. Det skulle gladt presidenten, om H. M:ts regering vidtagit åtgärder till att få Shenandoah kondemnerad at domstorne. Det sätt, hvarpå britiska regeringen hittills uppträdt mot våra rättsanspråk, har för öfrigt endast varit egnadt att nedstämma våra förhoppningar om en sådan åtgärd. Vi mottaga nu fartyget, men endast derför att klokheten så bjuder; ty då vi åter kommit i besittning al kaparen, skall han icke kunna ännu en gång löpa ut ur britiska hamnar i fientlig afsigt. I hänsyn till besättningens frigifvande säger Seward: Förenta Staterna kunna efter detta handlingssätt en dast komma till det bedröfliga resultat, att H. M:ts regering anser hvar och en af H. N:ts regering obrottslig, som midtunder djup fred törer krig på öppna hafvet mot obeväpnade borgare i Förenta Staterna, hvilka idka loflig handel och sjöfart. Då gesandten gjort lord Clarendon bekant med denna depesch, som i grofhet söker sin like, svarade engelske utrikesministern, att han icke genast ville uttala sig om densamma på det sätt, som den enl. hans förmenande förtjente, emedan han uppriktigt önskade att icke företaga eller säga något, som kunde störa freden, och han tillade, att han i allmänhet önskade framställa sina åsigter skriftligen, i allmänhet endast anmärkande, att båda staterna skulle göra bäst i att draga ett streck öfver hvad som skett samt begagna den vunna erfarenheten för framtiden. D. 28 dec. meddelade Adams lord Clarendon tvenne i Liverpool afgifna vittnesmål, hvilka skulle stärka den amerikanska regeringens påståenden. Hufvudvittnet, en engelsk matros, Temple, hade bl. a. förklarat, att bland Shenandoahs 127 mans besättning funnits 78 oritiska undersåter. Efter kronjuristernas hörande, svarade lord Clarendon d. 19 jan, att -H. M:ts regering omöjligen kunde underlåta att uttala sin öfverraskning öfver och sitt beklagande af stilen och tonen i den amerikanska noten... H. M:ts regering är at den åsigt, att hon bäst värnar om sin egen värdighet och bäst visar sin önskan om att upprätthålla det fredliga förhållandet med Förenta Staterna, då hon lemnar lika ovanliga som ogrundade beskyllningar obesvarade. Det är skarpt å båda sidor. Inom parlamentet diskuterar man frågan om kreaturssjukan. De ingångna tidningarne ha ännu ingenting att närmare förmäla om förhandlingarne rörande Habeas-Corpus-aktens upphäfvande på Irland och i allmänhet om förhållandena på denna 6. Dock säges det, att parlamentet äfven bemyndigat regoringen, att sätta sig i besittning af de irländska telegrafledningarne. Ovissa rykten korsa hvarandra. Preussens regering har förklarat sig ej vilja taga någon befattning med deputerade kammarens beslut ang. Lauenburg, öfver-domstolens utslag och Kölnerfesten, rörande hvilken sista vi i morgon skola närmare redogöra tör den våldsamma debatten härom. Regeringen förklarar nämnda beslut författningsstridigt. Regeringen har till det om flottan ned satta utskott afgifvit den förklaring, att Preussen är i oinskränkt besittning af Kiels hamn och att Österrikes med-besittning är oskadlig, derför att Preussen beherrskar ställningen genom sina befästningar; hvad förhållandet till Tyskland angår, skall, heter det, Preussen hafva genomdrifvit alla nödiga vilkor, innan tyska flottan blir färdig. Det oaktadt har utskottet för sin del enstämmigt förkastat förslaget om ett lån till flottan. Bismarck har låtit tillställa den komit, som nedsatts för utredning at frågan om kanalen mellan Nordoch Ostersjon en skrifvelse, hvari han med afseende på aktiebolagets ställning till hertigdömenas blifvande suverän förklarar, att Preussen under alla omständigheter skall upprätthålla Gasteinsfördragets bestämmelser ang. kanalen samt skydda bolaget. Dessa båda regeringsförklaringar äro med spetsen riktede mot Österrike och synas angitva, att det mellan de båda tyska stormakterna rådande förhållandet närmar sig en brytning. Ej ovigtigt härvid är ätven, att den officiela preussiska tidningen meddelar en skrifvelse från Carl Scheel-Plessen och 18 medlemmar af det slesvigholsteinska ridderskapet till Bismarck. I denna skrifvelse beklagas de med ötvergångsperioden förenade olampor och förklaras, att säderneslandets väl endast kan sökas i förbindelsen med Preussen, i det härtill knytes den förhoppning, att konung Wilhelm skall upprätthålla alla de egendomliga förhållanden, hvilka låta sig förena med det gemensamma bästa. — Hade nu regeringen tred med folkrepresentationen inom