puterade, generaloch kommunalråd, OCh dess Irillet består i den allmänna rösträtten, och så länge denna består, har nationens vilja förlänat högsta makten åt kejsaren och hans dynasti. De institutioner, som Frankrike nu eger, äro förträffliga: någon despotism råder icke; detta år ett förtal, mot hvilket landets sunda menniskoförstånd och Europas beundran protestera. Kejsaren har gifvit Frankrike triheten, men icke en ölvergående srihet, utan en varakug sådan, som är fotad pa auktoritetens fasta grundval. De ord, med hvilka han slöt, äro märkliga och ljödo: Hvad mig angår skulle jag i öfvertygelsen, att särskildt i Frankike friheten envast kan jotas på grundvalen af en stark statsmakr, vilja hålla ifran myndigheten allt, som skulle kunna försvaga henue. Jag vet, att det ges en falsk hberalisw, som hyllar på statsmakteus alvåpning. Man kan om denna princip säga, hvad man sagt om det swicker, som vimgel konungarnes troner: den är allmänandans 10rIörare, den är staternas gissel! . Etter Persigny uppträdde den forne ministern Rouland, som afvenledes med stor kraft uttalade sig mot hvarje eftergift af regeringen. HErter att ha utvecklat sina idger mot återställandet at den parlamentariska friheten, försvarade han förtattningen al 1852 mot de angrepp, som man riktat emot densamma och gjorde till sist en blomstermålning at kejsardömets närvarande tillstånd. Etter Kouland erhöll den bekante markis Boissy ordet. Han talade denna gång allvarligt och klokt, om än ytterst hätugt. Han ställde genast öppet emot hvarandra de båda systemerna: absolutism och frihet, sägande: Absolutismens system har representerats af tvenne f. d. ministrar. Jag beklagar, aw man i denna sal icke protesterat. Det finnes i Frankrike frioch rättigheter, men icke dem man behöfver. Jag fordrar ej oiuskränkt frihet, men en klok, möjlig frihet. Man tecknar bilden af revolutionens faror under det parlamentariska väldet; men detta är ej det enda system, som medför faror. Alla regeringar ha frambragt revolutioner (mummel). Detta ligger i sakens natur. Jag tror ej, att en regering kan säga: Jag består jör alltid (nya afbrott). Den kejserliga regeringen skall, hoppas jag, bestå, men dertill behöfver den enl. mitt förmenande friheten såsom stöd. Jag är ej af deras mening, som tro, att det af friheten krönta verket ej kan upprätthållas, utan tror tvärtom, att friheten skall upprätthålla och despotismenj förstöra det. Jag afskyr revolutionerna men jag fruktar dem icke; men skall jag välja, så föredrager jag den revolution, som födes af en frisinnad regering, framlör den som har en despotisk regering att tacka för sitt ursprung (buller). Vi ha sett en revolution uppstå mot en absolutistisk regering, och 1793 kom med en kammare, och en konung gick — ej i landsflykt, utan upp på schavotten. Om deremot en revolution inträder under en parlamentarisk regering, har den ej mera samma karakter; under den parlamentariska regeringen har man barrikader, karteschsalvor, af de senare, enl. min åsigt, icke tillräckligt; konungen tvingas att afresa till London, men man släpar honom likväl åtminstone icke till Place Louis XV... (nytt sorl). Nej, jag vill inga revolntioner, men om en sådan skulle inträffa, skulle mitt val snart vara träffadt. Mina herrar, man kan ej säga, att landet endast önskar sig hvad det nu har; det är icke möjligt... (afbrott). Huru! Tron j då, att man skulle kunna någonsin vara belåten med sin ställning? (afbrott; ja, ja). Jag önskar den kejserl. regeringen, kejsaren och den kejserl. dynastien; men med hvilka medel? Tron j, att författningen, efter att hafva bestått i fjorton år, d. v. s. för vårt land ett halft århundrade, icke behöfver någon vidare utveckiing ? (buller, nej, nej!). I han redan fyra ganger ändrat densamma, hvarför då icke äfven en femte gång? (buller, nej, nej!). Er synes den til:fredsställande, men så tänker ej en och hvar. Ändren klokt; men ändren! J han frioch rättigheter, men äro de tillräckliga? Nej! Jag begär icke absolut pressfrihet; men kunna ens vi votera lagarne ? (sorl) Nej! och om vi vilja granska dem, säger man oss, att vi ej ha rättighet dertill, vi böra endast under stillatigande inregistrera dem (nytt sorl). Här afbröt honom presidenten. Markisen protesterade. Senaten i sin slatviskhet tystade ock på markisen. Senaten antog, såsom vi redan känna, adressen oförändrad. Bland dem, som genom lottning utsågos att till kejsaren öfverlemna densamma, var äfven markis de Boissy. Adressen aflemnades i söndags, och kejsaren behagade enl. telegrafisk uppgift till deputationen säga, att hållningen i adressen förtjente loford; att det ej kan kallas att kröna en byggnad, då man dagligen skakar statens rundvalar; regeringen är ej stationär, den vill framåt, men på fast mark. Låtom oss kalla alla framåtskridandets vänner till hjelp, för att trappsteg för trappsteg uppbygga den stora pyramid, hvars grundval är allmänna rösträtten, till dess spets, från hvilken skall resa sig Frankrikes civilisatoriska genius-. Etter emottagandet af sin andra varning, yttrar Presse med märklig djerthet: En tidn, som emottager varningar är ovilkorligt förbjuden, under risk af suspension och undertryckande att diskutera dem; men det förbud, som dömer tidn. till tystnad, skall icke döma äfven historien till tystnad. Hämmad genom den bittra erfarenheten af revolution utan frihet, men fast önskande frihet utan revolution, frihet genom allmän omröstning, var vår pligt oss logiskt ålagd genom dessa tvenne ord: lagligt motstånd. Vi nämnde ofvan om spänningen mellan England och Förenta Staterna, hvilken synnerligt framträder i nämnde länders senaste not-vexling ang. Sydstaternas kapare Shenandoah-. Regeringen i Washington förer i densamma? ett mycket fientligt och förnärmande språk mot England. I den depesch, som den amerikanske gesandten i London, mr Adams i slutet af förl. år öfverlemnade till AAAA 2h2D2 A — A