— Ni borde ha gjort det för länge sedan. Skynda er. De tre gardisterna yttrade icke ett ord. De utbytte blott ett småleende. Olyckligtvis observerades detta leende af äfventyraren och en vredesrodnad uppsteg på hans aulete. — Om vi begärt samma vin som dessa herrar, yttrade han, skulle vi nog vetat att få det serveradt. Cardisterna tego fortfarande och åtnöjde sig med att höja på axlarne. Denna rörelse fördubblade äfventyrarens ursinne, så mycket mera som han kände sig understödd af sina kamrater. — Och i fall det behöfts skulle vi tagit det. Denna gång reste sig en af gardisterna. Han kunde icke bedraga sig derpå; det var en direkt utmaning. — Nåväl, yttrade han, antag ni begärt just det vin vi ha. — Och kom och tag det, tillade den andre. Den tredje yttrade ingerting, men han drog värjan. Renand, som beredde sig att lemna värdshuset ville se huru detta gräl skulle sluta. Han bar ej sin officersuniform och spelade följaktligen blott rollen af enskild man. — Nåväl, mina vänner? yttrade äfventyraren i det han vände sig till sina kamrater och låtsade ett lugn som vederlades af darrningen på hans röst: har ni hört dessa herrar gardister, som bjuda oss att dricka deras vin? Skulle vi vara nog ohöfliga att vägra det? — Nej visst icke, svarade alla med en röst.