nade för allt som om ej nu straxt åsyftadt, dock i framtiden kunde åstadkomma bildandet af en salarierad press. Hr Carlen instämde med föregående talare i afseende på sättet för angelägnare kungörelsers spridande, men ansåg regeringen samt offentliga verk och personer i viss grad ha gagn af en från dagens intressen fri organ, hvartill Posttidningen väl lämpade sig mot något mindre anslag samt frihet att efte: behag bestämma sitt prenumerationspris. Ar Hierta visade genom exempel från de förflutna 30 åren huru litet gagn regeringen i sjelfva verket har af en organ, som blott af namnet salarierad förlorar i anseende och värde. Hr Muren förordade obetingadt bifall. Hr Pettersson ansåg denna proposition såsom den gladaste företeelse, som företett sig under denna tid och trodde att denna företeelse skulle väcka stor glädje i hela landet, då hvarje press måste bli bättre än den nuvarande svenska samt ansåg de stora tidningarnes :op mot förslaget blott härröra af krassaste skråanda samt fruktan för taflan. Hr Wistrand instämde hufvudsakligen i den kongl. propositionen. Hr Hierta visade hr Pettersson med praktiska exempel från kakelugnsmakeriet olägenheterna af genom statsanslag motarbetad täflan. Hr Isberg lät den kongl. prop. åtföljas af sina lifligaste välönskningar. I bondeståndet uppträdde ett stort antal talare, hvilka dock allesammans med undantag af en enda, tramställde åsigter, stridande mot den kongl. propositionen. Rosenberg, som först erhöll ordet, upplyste att genom den k. propositionen åsyftades ett understöd åt Posttidningen af ej mindre än 45,000 rdr, ty 38,000 rdr skulle den erhålla i kontant hjelp och den föreslagna befrielsen från stämpelafgiften ginge till 7,000 rår. Tal. påpekade att sällan eller aldrig får man i nämnde tidning se regeringens åsigter i statsfrågor. Tidningen är numera som bekant ingenting annat än Lett officielt annonsbladX, der man blir underrätta dom patentbref, konkurssammanträden m. m., liksom Stockholms Dagblad är ett dylikt af privat natur. Folket borde sjelft ega rättighet att prenumerera på de tidningar som det tycker om, och i detta sall ieke på ringaste vis underkastas något formyn derskap. Flera ledamöter hördes instämma i detta anförande. Bjerkander, Engman, Per Nilsson i Espö, Sven Nilsson från Kristianstads län, Svensen, Medin, August Andersson från Östergötland, Hörnfelt och Ola Jönsson talade äfven emot den k. propositionen, samt framhöllo, utom hvad som förut blifvit yttradt, att det vore högst eget om ej Posttidningen kan bära sig, då den har alla legala annonser. Skulle det verkligen vara händelsen att tidningen det oaktadt går med förlust, vore det klokast och bäst att öfverlemna detta monopol på någon annan tidning, hvilken säkert med tacksamhet skulle emottaga förtroendet och i följd deraf sänka sitt prenumerationspris, hvarjemte tal. vore af den tanka, att det understöd, som nu begärdes, endast vore en början till allt större och större begärda anslag i denna väg. Den fria konkurrensen vore den bästa i afseende på tidningar liksom en mängd andra såväl litterära, som andra produkter, — Engman var fullt öfvertygad om att det utskott, som komme att taga propositionen om hand, skulle draga försorg om dess bisättning, alldenstund den icke grundlagsenligt kunde genast omedelbart begrafva densamma, och Hörnfelt påpekade att vetenskapsakademien utarrenderat privilegiet att utgifva Posttidningen mot en arrendesumma af 7,500 rdr. Om nu icke arrendet bär Big, vore det bäst att arrendatorn uppsade kontraktet samt återlemnade utgifningsrätten åt bemälde akademi. Alla monopolier äro i mer eller mindre mån förhatliga och de som vi ännu hafva qvar böra vi så mycket som möjligt söka taga bort, snarare än vi böra bilda nya. Är Posttidningens innehåll godt och upplysande, blir den nog spridd genom sitt eget värde, är den deremot icke detta, utan tidningen förfaller till ett annonsblad, så bör den icke uppehållas, ty vi hafva då andra tidningar som kunna upptaga dessa annonser. — Flera ledamöter förenade sig i dessa yttranden. Nyqvist. Det ser ut som vore jag den ende om min mening, men jag kan det oaktadt icke underlåta att uttala densamma. Liksom det nyligen blitvit beslutet att lemna ordförande i kommunalstämmor rätt till ett ex. af Författningssamlingen, anser jag det äfven nyttigt att regeringen har en organ, som förfäktar dess åsigter och hvarigenom man kan förnimma huruvida desamma äro nyttiga eller icke. Propositionen remitterades till statsutskottet. För hvad öfrigt i lördagens plena förekom, skola vi i morgondagens tidning redo