— I FredrIkshall Hal TLL Auräa! aärbetaLrC utsärdat inbjudning till upprättande af en förening till inköp och försäljning till billigt pris af lifsförnödenheter. —— AL — ..z.Z 6b———— — Från Utlandet. Det kan vara möjligt, att den nya kris, som väntas i Europa och hvartill elementerna nu börja samlas i större hopar, skall framkallas af Italien, eller åtminstone detta land komma att spela en vigtig roll i det af alla tidstecken bebådade nya dramat, hvars alla trådar börja knyta sig kring det franska kejsardömet och kanske skola snärja detta till fall, om det sviker sig sjelt och blir frihetens sak otroget. Det har i Italien länge gällt som en trosartikel hos en mängd personer derstädes, att den italienska regeringen ligger i händerna på den franska och att alla dess handlingar ske på befallning från Paris. Denna mening har isynnerhet omfattats af oppositionen inom Italien, hvilken alltid misstrott att något för Italien lyckligt skulle följa af Septemberkonventionen, en mening som dock ej delats at det större antalet politiska män i Europa. Oppositionens misstro har nu stärkts och delas redan af allt flera äfven utaf dem, som hittills helst älskat att se i konventionen något för Italien lyckligt. Några nu offentliggjorda diplomatiska aktstycken ha bidragit till att väcka dessa farhågor. D. 2 Januari d. å. förklarade franske gesandten i Florens, hr de Malaret, för italienske premierministern, att han sammanfattade Frankrikes uppfattning af romersk-italienska frågan sålunda: Vi (Frankrike) hade vid undertecknandet af konventionen d. 15 Sept. för afsigt, 1) att betrygga tillvaron i Italien af tvenne särskilda suveräniteter — påfvens, inskränkt till dess nuvarande gränser, och konungariket Italiens; 2) att uttrycket moraliska medel4 för Frankrike betyder öfvertygelse, försonlighetsanda, inflytandet af moraliska och materiela intressen, kortligen tidens verkan, hvilken, genom att lugna passionerna, måste en dag nedrifva de hinder, som hittills rests mot en betydande katolsk makts försoning med katolicismens öfverhufvud; 3) att Frankrike, för alla de af konventionen icke förutsedda eventualiteter, formligen förbehållit sig den mest oinskränkta handlingsfrihet, utan något slags band. Man måste sammanställa denna förklaring af franske gesandten i Florens med statsministern Rouhers yttrande häromdagen i franska senaten, att franska regeringen vill i Italien ha tvenne samvarande regeringar, och med spanske ministern i Paris berättelse till sitt lands utrikesminister, d. 24 sistl. Okt., deri det heter: Enligt hr Drouyn de Lhuys (franske utrikesministern) åsigt äro Åsamvaron af tvenne monarkier på halfön den enda nödvändiga och fördelaktiga losningen. För att göra detta möjligt, är det nödvändigt, att Itaiien respekterar och låter respektera den paf liga gränsen, samt hvarken sjelf gör eller tillåter annan göra något försök mot pålvens verldsliga makt. Dessa trenne identiska förklaringar gitva vid handen, att Frankrike ändock vill i sjelfva verket undandraga sig att understödja Italiens nationala politik. Den italienska oppositionen är alldeles förgrymmad öfver Malarets törklaring af d. 2 Jan. och vill veta, hvad svar Lamarmora derpå afgifvit. Den depesch, hvari nämnda förklaring finnes innesluten, slutar med den berättelse af franske gesandten, att han vid slutet af samtalet för general Lamarmora upprepade försäkringarne om det förtroende, som lojaliteten i hans karakter aldrig upphört att ingitva kejsarens regering. Mot denna artighetsrefrain uppreser sig nu det nationala partiet i Italien genom sin organ Diritto, sägande: Uti Italien finnes ett parlament, som har den oförnekliga rättigheten, att beröfva de män makten, som icke ega dess förtroende, och general Lamarmora, forkastad af parlamentet, presenterar sig åter såsom regeringens ledare, dertör att baron de Malaret försäkrar honom om kejsarens förtroender. Man kan således vänta en ny ministerkris i Italien, men denna gång mera afgörande, ty det skall nu visa sig, om folkviljan eller kejgar Napoleon hafva mest att säga, då konung Victor Emanuel väljer sina förtroendemän. Det är ett kritiskt ögonblick detta för Italien, och dess vänner hatva stort skäl att vara oroliga, ty otåligheten och känslan af en tvetydig ställning gripa nu åter mer och mer folket. Venstern skull i parlamentet åter slå ministeren och konungen då sannolikt nödgas omgifva sig med en radikalare minister, hvilken möjligen ej skall falla kejsar Napoleon så behaglig och lojal som Lamarmoras. Händelsernas makt är stor, för dem kan äfven en Napoleon nödgas böja sig. En sådan ministerförändring i ltalien skulle göra slut på alla de halfmesyrer, med hvilka franska kabinettet söker tillfredsställa det italienska, medan Frankrike gör påtvestaten till ett område, stående under de katolska makternas garanti såsom katolska. Lamarmora synes visserligen hafva fått ögonen öppna för den återvändsgränd, i hvilken man kört honom fast och opponerar sig deremot, men fråga torde vara, buruvida det icke är för sent. I sin note af d. 5 d:s till kabinettet i Madrid förnekar han formligt, att de utländska makterna ega att inblanda sig i utförandet af septemborkonventionen,