ynas främmande för hvarandra, likväl kunna ta ett ej ringa samband. Det berättas nemigen att prinsessan Dagmars förlofning med prodren till hennes aflidne fästman, storturst Alexander af Ryssland, nu kan anses för afzjord. En utländsk tidning vill tillochmed veta, att eklateringen skall komma att ega rum på konung Christian IX:s tödelsedag, d. 3 April. Besannar ryktet sig, kan man ej undgå att förvånas ötver den ifver Ryssland visar att knyta förbindelse med danska hotvet. Det är ett politiskt streck med spetsen riktad mot skandinavismen — se der den ana . : fyr r dra ofvan antydda omständigheten! I Frankfurt utkommer nemligen en fransysk organ, hPEurope, hvilken innehåller en ganska märklig artikel om den politiska skandinavismen, I densamma söker Europe visa, att de trenne nordiska folkens långsamma, men säkra sträfvanden efter åvägabringandet at en närmare förbindelse dem emellan icke böra förloras ur sigte, derför att uppmärksamheten för ögonblicket är närmast riktad på brännande frågor af stor betydelse, hvilka intressera både Europa och Amerika. Bladet säger: Utgången af sista kriget mellan Danmark och Tyskland har varit ett memento mori för de små staterna, hvilka häraf lärt sig, att hvarken föredrag eller de äldsta symparier äro längre i stånd att skydda dem mot de mäktizes våldshandlingar. Säframt det nu för flera. af dessa stater af andra rangen, på grund af geografiskt läge, gemensamt ursprung och språk, finnes utsigt till, att de, utan att möta alltför stora hinder, kunna ingå ett närmare förbund, är det naturligt, att de sluta sig tillsammans, för att derigenom vinna styrka. Dertill uppmanas de isynnerhet derför, att en mäktig suverän förklarat, att han vill skydda de närbeslägtade nationaliteternas tendenser till att samlas, ja, tillochmed bragt det derhän, att nationalitetsprincipen erkänts som en af grundstenarne för den nyare tidens offentliga rätt. Alla dessa skäl för ett dylikt förbund förefinnas i afseende på de trenne konungarikena i Norden, Danmark, Sverige och Norge, och dot är derför icke så underligt, att de underrättelser, vi på sista månaderna emottagit från dessa länder, innehålla bevis på, att det hos de olika grenarne af den skandinaviska racen finnes en regelbundet framåtskridande och stark: utpräglad rörelse hän mot en fastare sammanslutning. Det är dock icke brist på hinder, och i Danmark må särskildt anföras tvenne, nemligen först och främst konung Christian, hvilken skall frukta för, att denna union skall göra en dubbel tron öfverflödig, och att hans unga dynasti skall derigenom kunna förlora sin plats. Det andra hindret kan sökas i en hos befolkningen rådande fruktan för, att Preussen, om en sådau union kommer till stånd, skall bemäktiga sig Jutland under förevänning af att vilja betrygga sig mot de faror, som tillökningen af dess grannars makt kunde bereda det. Vi tro, att dessa farhågor äro endast föga grundade. Det är alldeles icke fråga om en dynastisk union efter Kalmarunionens förebild, utan om ett förbund, som helt säkert skall vara mycket innerligt, men å andra sidan skall låta de trenne folken bibehålla sin egen existens och sina egna regeringar. Det är ock vår åsigt, att den allmänna meningen, om konungen af Danmark sjelf följde rörelsen och toge ett steg i denna riktning, för hvarje gång konungen af Sverige gaf saken en knuff framåt, mycket snart skn le bli förtrogen med tanken på, att de tvenne tronernas bestånd bredvid hvarandra alldeles icke skulle hämma föreningen mellan folken-. Hvad fruktan för Jutland angår, anmärker PEurope, att all anledning till hat och split mellan Skandinavien och Tysklan1 skall vara försvunnen, så snart de skandinaviska nordslesvigarno, hvilka med våld lösryckts från sit fädernesland, återlemnats till Norden. I så fall skall man tillochmed kunna vänta ett godt förhållande mellan Skandinavien och Nordtyskland, hvilka i många hänseenden stå hvarandra nära, bl. a. i religiöst hänseende. I Sverige, fortfar PV Europe, var det förr isynnerhet adeln, som uppträdde mot skandinavismen, emedan den fruktade för att få sina privilegier knllkastade, om det demokratiska Danmark stärkte Norges ställning gentemot Sverige; men detta hinder bar nu fallit gen m representationsreformen. Dennas genomförande har jemväl haft till följd, att Sverige nu söker på praktisk vä. undanrödja de skrankor, som stå emellan de trenne rikena, och isynnerhet visar sig en stark strälvan efter den materiela ssmfärdselns underlättande. Hvart den skandinaviska rörelsen skall leda, yttrar IEurope till sist, kan ännu icke med visshet sägas; men vi kunna ej underlata att med stort intresse och uppmärksamhet följa denna betydelsefulla vändning i de nordiska folkens politiska lif4.