— —k—? — —d—m—y5PC :— Från lIufvndstaden. Inom Svenska slöjdföreningen har en komit nyligen blifvit bildad med ett ganska vidsträckt fält för sin verksamhet: det omfattar nemligen hela Sveriges husslöjd, till utrönande af hvars tillstånd och behof komitn ämnar sätta sig i förbindelse med samtliga rikets hushållningssällskap, för att sedermera kunna gå husslöjdidkare tillhanda med anskaffande af bättre råämnen, modeller och verktyg, beredande af större afsättning för deras arbeten genom att göra dessa mera kända o. 8. v. Ordförande i komiten är kapt. J. A. Björkman och ledamöter: notarien Ljungberg, ornamentsbildhuggaren Ahlborn, kapt. Gestrin och urfabrikören Linderoth; komitön har derjemte, med stöd af densamma lemnadt uppdrag, med sig förenat prof. Arrhenius. Till sekreterare har komitn antagit litteratören J. N. Bruhn. — I Aftonbladet läses: Det berättas, att, i likhet med balen på Opra comique i Paris, som gifves under kejsarens och kejsa rinnans patronage, balettmästaren vid kongl. teatern, hr Martin förbereder i stora börssalen för d. 24 i denna månad en bal, hvari eliten af societeten kommer att förena sig med eliten af den litterära och artistiska verlden. — Enligt hvad vi enskilt förnummit torde den ifrågavarande eliten af societeten komma att utgöras af i Stockholm varande yngre militärspersoner o. a., hvilka ha lust att betala sin entr med 15 rdr. — En ny upplaga af broschyren Osedligheten i Stockholm lärer innan kort utkomma. — D. N. berättar nedanstående, hvilket bildar en bjert motsats mot förbällandena i Göteborg, der hrr officerare, såväl äldre som yngre, kunna tjena såsom föresyn tör ett gentlemannalikt uppträdande: I de offentliga lokaler, der nöjen gifvas för de högre och lägre borgerliga klassernas medlemmar, såsom de smärre teatrarne, Berns salong, Walhalla, Tivolisalongen på Djurgärden, Davidsons paviljong m. sl, generas dessa samhällets anståndiga medlemmar nästan hvarje afton af adliga eller ondliga militårjunkrar, hvilka uppenbarligen anse alla andra närvarande såsom allt för plebejiska till att ega rättighet att få i ostörd ro njuta de nöjen som bjudas. Dessa öfvermodiga junkrar samtala högt — ofta icke om de anständigaste ämnen — midt under uppförandet af ett musikstycke som de öfriga närvarande skulle önska höra utan afbrott af rått tal. Om samtalsämnet sådant föranleder gifva de skrattsalfvor just då en familj med deltagande följer en vacker scen i en komedi. De spelande, musicerande eller dansando störa de, vär de så finna för godt, med infall och anmärkningar, utan att bekymra sig om att de genom att störa exekutören sätta honom i en förlägenhet, som återverkar ofördelaktigt på hans spel. Nästan dagligen måste publiken nedhyssja dylika pojkaktigheter; men trotsande på sitt öfvermod, på forna Djurgårdsbragder och på polisens undseende för personer af asamilj— af familjer kanske, hvilkas hufvudmän icke utan blygsel skulle se sina atkomlingar åsidosätta vanligt folkvett — fortfara de unga löjtnanterna ändå att genom sina extravaganser såra allt städadt folk. I Måndags afton var Berns salong åter scenen för en af dessa bragder. Under det att det teatersällskap, som der ger representationer, spelade inför en samling fruntimmer och herrar, togo ett par yngre män plats nära scenen, och vändande ryggen åt denna förde de nästan hela attonen ett oljud, som betog de öfriga åskådarne allt det nöje de velat köpa för sin inträdesafgift. Lokalens egare och betjeningen uppmanade dem fåfängt art iakttaga anständighet, och lika förgäfves hyssjade publiken många gånger åt dem. Slutligen, då direktören för teatern, hr Holmgren, sjelf spelande en roll i Det har jag gjort en visa om, insåg att det skulle blifva omöjligt för honom och öfriga medverkande att spela stycket till slut under en så oafbruten och öfverlagd oskicklighet hos ett par spektatörer, gjorde han sig och publiken den stora tjensten att, afbrytande sitt spel. från scenen slunga ett tyst, löjtnant Peyron! åt den