ville söka skaffa henne hjelp i den belägenhet hvari hon befann sig. Hon framfödde till verlden en son, och jag pålade mig alla möjliga försakelser för att de som voro mig kära skulle befinna sig så mycket bättre, då det besök hvarom jag nyss talade kom att medföra en förändring i våra förhällanden. Denne adelsman frågade mig om jag ville medgifva, att Madeleine skulle tjena som amma åt ett barn, hvilket han sjelf skulle föra till mig och hvars födelse hvarje dag väntades. Jag tvekade ännu, då åsynen af en med guld fylld börs, hvilken han lade i min hand, segrade öfver alla mina betänkligheter. Jag tänkte på att denna börs innehöll alla lifvets njutningar; att jag med detta guld kunde skänka min hustru och min son de omsorger som voro dem nödvändiga. Jag biföll förslaget. Tre dagar derefter eller rättare sagdt tre nätter, ty det var omkring klockan två på morgonen, klaj pade det på dörren. Det var samme adelsman, hvilken nu bar ett knyte, omsorgsfullt doldt under sin kappa. Iian stängde hastigt dörren efter sig och lyssnade, liksom för att försäkra sig om att han icke var följd af någon. Han öppnade derefter kappan och nalkades Madeleine med ett barn, som var insvept i bländande hvitt linne. Detta barn bar vid halsen en medaljong lik den ni bär om halsen. Madeleine ville till adelsmannen rikta några frågor, på hvilka denne icke ville svara. Han aflägsnade sig sägande att han skulle återkomma. Under en månads tid återkom han emellanåt ensam.