knappt kunde hoppas att disponera öfver, så rönte likväl inbjudningen framgång. Bolagets aktier kommo snart i den tidens höga pris, och sedan detsamma blifvit stadfäst af the Stock Exchange Committee som för det allmännas räkning skall utöfva en kontroll, betraktade delegarne utan tvifvel sin ställning såsom tillfredsställande. Efter föga mer än ett halft år bestämdes utdelning af 15 proc. och 6,000 2 balanserades på ny räkning. Vid slutet af påföljande halfär bestämdes en ny dividend, icke fullt så stor, men ändock till det uppmuntrande beloppet af 10 proc., och samtidigt balanserades 2,043 på ny räkning. Vid ungefär samma tid annonserades att bolaget skulle öfvertaga firman Overend, Watron Å Co:s affärer, och det nästa man hörde om bolaget, var att endel af aktieegarne önskade få bättre reda på dess ställning — en begäran som möttes med ett bref från verkställande direktören mr James Overend, i hvilket törklarades, att aktieegarne icke hade anledning att vara oroliga och att direktörerna voro öfvertygade derom att den varsamhet med hvilken de skött bolagets affärer skulle betrygga en fortfarande framgång!Aktierna, på hvilka 10 blifvit inbetalda, noterades vid denna tid med 6 procents diskonto, och som de nominelt voro på 100 Åthvardera och sålunda inneburo en återstående förbindelse för 90 Å, började man bli alltmera orolig, tills slutligen innehafvarne blefvo villiga att rent af skänka bort sina aktier, för att undslippa den ytterligare förlust, som möjligen kunde komma att drabba dem. Detta förhållande har nu ledt till en rättegång inför the Court of Erehegder. En mr G. F. Holyrood, egare af 500 aktier, på hvilka han inbetalt 10 pr aktie, eller 5,000 Å, hvadan han alltså var ansvarig för ytterligare 45,000 e, sålde dessa aktier till en mr Williamson för 25 e. Bolagets direktörer vägrade likväl att tillåta mr Holyrood göra denna öfverlåtelse, och följaktligen börjades i mr Williamsons namn en rättegång mot dem, för att tvinga dem dertill. Han hade redan lyckats att för 43 sälja fyrtio af de 500 aktier han köpt för 25 och han önskade naturligtvis att på samma fördelaktiga sätt få sälja äfven de återstående. Bolaget å sin sida anförde som skäl till sin vägran, att mr Williamson ej var en tillräckligt solid person, att man skulle till honom kunna öfverlåta ett så stort antal aktier, på hvilka en förpligtelse af ytterligare inbetalning hvilade. Enligt deras bolagsreglor anse de sig ha rätt att förvägra en ölverlåtelse at aktier om de så behaga, och om det sätt hvarpå de utöfvat denna rätt sättes i fråga, så fordrade de att mr Williamsons affärsställning skulle bevisas vara tillfredsställande. Under rättegången, som ännu ej är afslutad, framhölls, att ötverlåtelsen af aktier åt t. ex en tiggare ej kunde vara bona fide, och att ett bolags ej inbetalda kapital derigenom skulle blifva sämre än värdelöst såsom en säkerhet för dess kreditorer. WMatannnAlanavgicka UMPMSNifter.