När man sager utt tra Ktaten one MEM de fördelar man förväntat, må det tillåtas mig att fråga, hvilka äro de sålunda svikna förhoppningarne? Har väl någon billigtvis kunnat förvänta, det vi skulle kunnat betinga oss förmåner hvilka Belgien, England, Italien, Hansstäderna och Tyskland icke kunnat ernä? Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar hyser ett sådant anspråk, och ber att få fråga hvilka medel vi dertill skulle användt? Eller anser man att vi gjort för stora medgilvanden? Dervid må erinras, att vi tvärtom gjort mindre medgifvanden, med afseende å flera vigtiga artiklar, än nyse J. omförmälda stater. Jag vill ej upptaga tiden med anförande af specialiteter: de torde för dem, som här vid fästa intresse, redan vara kända. Således, vi hafva ernått lika mycket som andra större och mäktigare stater; vi hafva, i åtskilliga fall, gjort mindre medgifvanden än dessa; hvad hade man mer kunnat förvänta? Anspråket att vi skulle kunnat, efter vårt godtycke och våra hugskott, bestämma traktatens innehäll, är alltför lösligt och föga rimligt, att ens behöfva upptagas till vederläggning. Men, säger man, vi hafva, genom borttagandet af någon del af den utaf ständerna beslutade bevillning, blottställt dem för vådan att nödgas genom andra skatter ersätta den sålunda uppkomna brist. Har då någon sådan brist uppstått? Nej! — Var icke en sådan af rikets senast församlade ständer förutsedd? Onekligen. fivaruti bestå då — jag tillåter mig att upprepa denna fråga — de svikna förhoppningarne? Väl ej deruti, att icke någon brist uppstått. — Tack vare traktatens tillämpning redan under sistl. år, kan dock, medi en oförtydbar offieiel siffra visas att tulluppbörden för 1865 med mer än en half million öfverstigit den lör 1864 och detta oaktadt tullnedsättningarne. Jeg kommer här, mot min vilja, till de förhatliga siffrorna, ehuru jag vet väl att de finnas. som ej ens af dessa låta sig öfvertygas. Om jag säger: två gånger två är fyra, så svarar man mig: detta kun icke bestridas, men icke är detta en följd af den franska traktaten. Mycket sannt; men sanningen af denna aritmetiska uppgift består i jemnbredd med den franska traktaten och har ej af denna blifvit rubbad. På samma sätt om jag säger: tulluppbörden för 1865 har varit en half million högre än för 1864, så svarar man mig: detta kan icke bestridas, men icke är detta en följd af franska traktaten, Mycket möjligt; men förbällandet qvarstär dock i jemnbredd med den franska traktaten, och sålunda kommer denna icke att göra någon ny beskattning af nöden. Har således ur denna synpunkt någon skada uppstått? Finnes här någon, daom verkligen sjelf tror, eller förväntar sig att kunna bibringa andra den tro, att K. M:ts regering gjort sig till uppsist att störta riket i fattigdom och elände, att ingripa uti representationens rättigheter, att vanvårda undersatarnes väl och undergräfva deras förvärfsmedel. samt att hon för ett sådant ändamåls vinnande använder bemödanden, om hvilkas omsang och ansvarstulla tyngd de, som klandra henne, knappast torde göra sig någon nktig föreställning. Den andra satsen uti bevillningsutskottets förslag till beslut i denna fråga synes mig lida saama brist som den första, den nemligen att bvila på en uppgift, hvars enligbet med verkliga förhållandet torde blifva svår att sulltyga. Ar det i sjelfva verket faktiskt att rikets ständer hade förväntat att traktaten skulle blifva, före sin tillämpning, underställd deras -pröfning och godkännande? I detta afseende torde det vara tilliyllestgörande att åberopa hvad jag nyligen haft äran anföra om rikets ständers vid senaste riksmöte fattade beslut om beräkningen af tullinkomsterna, hvaruti den oförtydbart uttalade framställningen om innan nuvarande riksdag inträdande tullnedsättningar utesluter all möjlighet om en förväntan från rikets ständers sida om traktatens underställande före dess tillämpning. Jag torde här kunna sluta dessa allmänna betraktelser. I hvad som rör våra näringar, bränvinet och öfriga ämnen, som hit höra, lärer en bättre belysning än jag skulle kunna lemna icke utebiifva, Innan jag slutar detta alltför långa avförande, kan jag dock icke återhålla en betraktelse, som troligen påtvingat sig flera än mig inom detta hus. Jag har under denna riksdag hört åtskilliga bittra — elter min mening fullkomligt obefogade — anmärkningar mot konungens rädgifvare, med afscende å deras förmenta syftning till konungamaktens förminskande och undergräfvande. Det kan då ej annat än slå mig med förundran, att just från den sida, derifrån jag bör ropet: gifver konungen hvad konungen tillhörer, förspörjas satser och försök, som ovilkorligt innebära afsigten att ingripa uti de rättigheter, hvilka, alltsedan 1809 års grundlags stiltande, varit konungen tillerkända, och som, uti den nu af ständerna antagna riksdagsordning omsorgsfullt blifvit åt honom bevarade. Det ena synes mig icke rätt väl stå tillsammans med det andra. Troligen härleder sig detta af den olika tydning man gisver åt benämningen Åkonbervatix. I detta ords ädla mening, mina herrar, äro vi alla konservativa; ingen enda af oss här finnes, jag är derom öfvertygad, som icke af all sin själ och af hela sitt hjerta uppriktigt önskar bibehålla hvad som är godt, rätt och nyttigt. Det är endast i begreppet om hvad som är godt, rätt och nyttigt, som vi skilja oss. I denna mening har jag alltid varit och hoppas att alltid blifva konservativ, men icke uti den som vill bibehålla allt gammalt, endast derföre att det är gammalt, och icke vill införa några förbättringar, derföre att de äro nyheter. Till anhängarne af desså läror, som ingenting lärt och ingenting glömt, kan jag icke räkna mig. Tiden går framåt, mina herrar; den står icke stilla, och vi måste, försigtigt, men oafvisligt följa i dess spår; om vi stå stilla, eller, ännu värre, gå baklänges, förlora vi allt det inflytande öfver tidens riktning, som vi, med ett klokt iakttagande al dess tecken, kunna utöfva, och det minsta, eom då kan hända 085, är att tiden springer oss förbi. Väl vet jag, mina herrar, att det stundom inträffar att äfyen tiden går baklänges, men detta är då en farlig riktning; tiden går baklänges endast för att taga en bättre ansats, och derefter med ett språng skynda förbi den ståndpunkt, hvarifrån han vikit tillbaka. Dylika språng äro vådliga; de medföra våldsamma omstörtningar, de ingripa djupt i ländernas och folkens allmänna öden och enskilda välfärd. Då en sådan storm uppstår, tillk: mmer dev den tänkande mannen att tillse, huruvida han ej bör refva sina segel, söka en undangömd hamn, der han i lugn kan afbida att stormen hinner lägga sis, och först, sedan de upprörda vågorna lutznats, åt dem äter anförtro den farkost, han tror sig kunna styra. Jag tycker mig spåra en dylik riktning baklänges i de med afseende på traktaten framställda förslag. Hvad än rikets ständer, inom gränserna för deras befogenhet, kunna besluta, detta kommer jag naturligtvis att såsom laglydig medborgare underkasta mig; men icke kan man begära att samma hand, som på en högtidlig afhandling haft äran med sin underskrift bevittna sin konungs, skall sönderrifva detta fördrag. Icke heller kan man förvänta att jag med likgiltighet skulle uppbära ett klan— — ADR — —