al HN LLJYTAHGS oberalanae,;, att non, da nan Vvagrane lemna henne några penningar, ögonblickligt ryckte ifrån honom hans ur med kedja af guld, hvarvid haken, som höll kedjan i knapphålet på västen, blef qvarsittande i detta; att hon ropat hjelp! mord! då han ville återtaga uret, och slutligen, att han gått hem efter 50 rdr, hvilka han lemnat henne mot löfte att återfå klockan, hvarpå hon — behöll både uret, kedjan och penningarne. På hans begäran att återfå uret och kedjan, svarade hon med hån. Rättmätigt förtrytsam öfver ett dylikt beteende, anmälde han saken för kommissarien Kant, hvilken infann sig i hennes bostad och, såsom nyss nämndes, sorgalves uppmanade henne att framlemna uret, det hon förnekade sig inneha. Han aflägsnade sig för att hemta ett par poliskonstaplar, qvarlemnande en annan person, hvilken han tagit med sig som vittne. för att se till det damen, hvars sätt emot dem båda vexlat emellan ilsken oförskämdhet och inställsam vänlighet, ej under tiden skulle göra sig at med uret. Då han återkom med konstaplarne, hade den nyssnämnde personen blifvit af den nyckfulla värdinnan — utkastad, hvarefter hon tillstängt dörren. Hon hördes nu sjungande gå inne i sitt rum, utan att på tillsägelserna om att öppna dörren lemna andra svar än ovett. En smed efterskickades för att dyrka upp dörren. Sedan denna blifvit öppnad, nekade den ståtliga frun lika ifrigt som förut att inneha något hr W. tillhörigt ur. Då hon dolde nycklarne, dyrkade man upp klaffen till hennes chiffonnier, utan att uret fanns der. För att lättare åtkomma öfriga lådor, tog man ifrån henne nycklarne. Medan man nu höll på att ransaka damens gömmor, observerade kommissarien Kant, att hon med en blixtsnabb rörelse upphängde uret på väggen, a en der anbringad liten staty. Äfven de båda poliskonstaplarne, hvilka dock ej observerat denna manöver, hade iakttagit att uret vid deras inträde ej fanns på denna plats, utan af någon blifvit dithängdt. Kedjan påträffades sedermera i en trasa, liggande i en bordslåda. Framför bordet satt ett barn, som drack kaffe. Den som fann kedjan var hr W., hvilken blifvit uppmanad att vara behjelplig vid undersökningen; men konstapel Andersson iakttog att det ej kunnat vara hr W. som ditlagt kedjan. Fru N. som derefter fick ordet förklarade, att hr W. på Thorsdags eftermiddag kommit till henne, och dervid hade det händt sig så, att hans urkedja hakat sig fast i hennes kläder. Huruvida kedjan eller uret på något sätt kommit ur hans ficka, hade hon sig ej bekant. Hvarken uret eller kedjan hade hon haft något att skaffa med, men deremot hade hr W. haft ett ur till låns af henne sedan före julen 1864. Denna historia invecklades dock med det öfriga på ett så oredigt sätt, att den synbarligen var anlagd på att tillkrångla saken. Hvad beträffade det förhållande, att uret blifvit funnet hos henne, ville hon göra troligt, att hr W. skulle sjelf hängt dit uret, för att bringa henne i obehag, och orsaken till denna hatfullhet å hr W:s sida vore hans förskräckliga svartsjuka, sade hon. Uret vore för öfrigt kanske just detsamma, som hr W. fått låna af henne. — Någon femtioriksdaler hade hon ej vid tillfället af hr W. erhållit. En person intygade likväl, att hr W. egt det ur, som blifvit funnet hos fru N., i åtta år, äfvensom att han haft uret på sig, då han gick till fru N., från hvilken han senare återkom och mycket upprörd berättade att hon fråntagit honom detsamma. Han hade då tagit med sig femtio rdr för att återlösa uret och sålunda slippa ifrån vidare obehag. Då fru N. vid förhöret förnekade att ha af hr W. emottagit en femtioriksdaler, erinrade han henne om att hon genast efter mottagandet gått ned och med sedeln betalt hyran. Till svar härå förklarade hon att sådane sedlar hade hon många. Hon uppträdde för öfrigt med stor munvighet inför poliskammaren, påstod att hon blifvit våldsamt behandlad af såväl hr W., som af kommissarien Kant, tillfölje hvaraf hon också skulle ha fått blåmärken. Dessa beskyllningar visade sig dock obefogade, och hade polisen ej vidare burit hand på henne, än då man fråntog henne nycklarne till chiffonieren, hvarvid man i anseende till hennes vildhet måste tasthålla henne i armarne. — Hon muntrade för öfrigt under förhöret åhörarne med åtskilliga witzar och andra qvickheter, — något vulgära, det medgifves, — hvilka hon med sjelfbelåtenhet utsade. Hennes drägt var elegant och hållningen mycket säker. Målet remitterades till rådhusrätten och tillät poliskammaren hustru Nissen att i afbidan på ransakning derstädes vistas på fri fot. — Inför poliskammaren stod igår för stöld straffade Jonas Andersson derföre att han från husegaren J. D. Auffort d. 3 d:s tillgripit ett engelskt silfverspindelur med vidhängande kedja af silfver. Hr Auffort som varit borta bemärkte vid hemkomsten att uret, som befunnits i hans kontor, var försvunnet, utan att dörren var uppbruten eller olåst. Då man ej kunde få reda på det bortkomna uret, anmäldes saken i polisen, hvarefter konstapeln n:r 36 Andersson började anställa efterspaningar. Han räkade derunder på en småländsk smörbonde, en mycket klippsk karl, hvilken förtäljde att han jnst följt efter en person som velat sälja ett silfverur, hvilket ej passade till hans öfriga kostym. Mas tog reda på karler, och befanns denne vara ofvannämnde Jonas Andersson och uret som han innehade var just det som blifvit stulet från hr Auffort. I en trasig västficka låg fördold den till uret börande silfverkedjan. I sina fickor hade han för öfrigt trenne nycklar liggande, af hvilka den ena förträffligt passade till hr Aufforts kontor, hvadan gåtan, huru tjufven kommit in dersammastädes, fullständigt löstes. Vid polisforhöret i går erkände den tilltalade tillgreppet. Smörbonden som uppehållit sig i förmaket till sessionsrummet inkallades derefter. Det bör anmärkas att smörbonden, som förut verksamt bidragit till upptäckande af tjufvar och äfven derföre belönats, under sina täta besök i Göteborg förvärfvat sig en smak för bränvin, som mindre ofta brukar utmärka den sparsamma smålandsnaturen, och derföre ofta nog bliktfällts i poliskammaren. — Det är väl ej lönt att jag ger dig belöning för din uppmärksamhet, yttrade med anledning häraf polismästaren, ty du går väl då och super dig full? — Hm! yttrade smörbonden och såg — troligen en bland de få gångerna i sitt lif — något brydd ut. — Ja, icke var det länge sedan du var här uppe, yttrade polismästaren. — Men det hör icke hit, svarade smörbonden och tummade på sin mössa. — Jaså, du menar att det är två skiljda saker. Nåväl, du får då 7 rdr 50 öre i belöning. — För öfrigt super jag nu aldrig bränvin, till