uppteckna den qvantitet olja, som lemnas afsu brunnarne, partipriser o. 8. v., och då skalls han ha Pithole City framför sig, — en stad, c hvilken ännu är i händerna på timmermannen il och snickaren, en stad, som redan har 10,00015s menniskor, hvilka söka att göra den beboelig, ehuru detta ännu blott är ett fåfängt törsök. Det finnes likväl tvenne goda hoteller här — d. v. s. hus, som äro törtärligt ötverbefolkade, men i hvilka likväl maten både är tillräcklig och helsosam, och sängarne både torra och rena. Det är sannt att madrasserna och dynorna allmänt och med mycket skäl anses vara stoppade med basWood-Jåädere eller med andra ord spån at det hårdaste timmer, som här kan anträffas; och dock är det förvånande huru mjuk äfven basswood-sjäder kan kännas för en man, som ridit eller rättare klättrat framåt på dessa vilda vägar, och som hinnen hotellet på qvällen, etter att ha sutit sina 12 timmar i sadeln utan töda eller hvila. Den råa och besynnerliga scen jag sökt beskrifva är egendomlig för båda sidor at denna af branta berg omgifna dal. En mycket hög backe leder ned till de stora brunnarne, omkring 150 i antal, från de flesta af hvilka olja flyter, ehuru från åtskilliga äfven blou kommer gas, hvilken dånar likt ångan som släppes ur en ångmaskin och fyller lutten med en äcklig miasma, dender till hälften förgiftar dem, som för första gången inandas densamma. Öfverallt i backarne fälla karlar tråd och undersöka den till hälften afröjda marken samt bestämma medelst märken på turuträden och hvita stickor, som nedsättas i marken, gränserna för acreoch halfacrelotterna af land. Lägre ned blir vägen smutsigare och flottigare, tills marken får en konsistens af tjock grön tärg. I denna smörja tåga hela hopar af dragare och åkdon, somliga lastade, andra tomma, för att bege sig fram till de brunnar som gifva mera än man har medel att forsla bort. Då jag först besökte den nedre delen af dalen, hade tvenne vagnar gått sönder midt i det trånga vadstället som leder öfver den lilla floden, och derigenom hade den förnämsta vägen till brunnarne blifvit alldeles stoppad. Förvirringen var så förskräcklig, att man ej visste hvar man var hemma. En hvar i sin tur gaf motsägande ordres, hvilka blott få åtlydde eller åtminstone endast så till vida följde, att förvirringen blef om möjligt ännu värre. En så hopplöst invecklad härfva som nu uppkom midt i smutsen och ibland de dyiga buskarne är sällsynt att skåda äfven på detta ställe. Karlar som ända till midjan stodo i elfvens vatten försökte att taga upp vagnarne; karlar som på vägen stodo nästan lika djupt i smuts som de andre i vatten sökte rygga tillbaka sina tomma vagnar ötver buskar och stubbar; på alla sidor rullade andra karlar fat med olja från de öfverflödande brunnarne; ohyggliga tjut höjdes emellanåt, allt eftersom fällda träd brakande föllo till marken, och då kontusionen stigit till sin höjd, kom till råga på förskräckelsen det hemska ryktet om att eld brutit ut — ett rykte nästan lika förfärligt att höra i Pithole Creek som i ett krutmagasin. Och allt detta pågick under eder och skrik — i qvaf lutt och hällande regn, under gasutflöden trån brunnarne och från jorden, hvilka fyllde atmosteren och gjorde att träd, vagnar, hästar, menniskor och kringliggande kullar liksom svätvade i luften och togo sig ut som en vild ostadig fantasmagori. Det är en ganska betecknande omständighet, att intet så mycket bidrog till stillande at detta oväsen, som det falska rykte, skickligt kringspridt, att den stora brunnen, till hvilken nä elan alla dessa enspann trängdes för att erhålla körslor, hade gin out och att inger olja der mera stod att få. Detta rykte tyck tes ej uppväcka den ringaste öfverraskning och en hvar tog det som en naiurlig sak, at den brunn som gifvit mest, först borde torkut samt vände kosan till andra brunnar. Då lugnet genom denna list blitvit åter ställdt, kommo vi i tillsalle att bege oss vi dare, och befunno oss nu snart ibland en osant lig mängd lika ofantliga träkar, at hvilka hvar och ett kunde rymma 2,000 fat, och hvilk: stodo två och två i långa svarta rader, all förenade vid bottnarne genom tretums jernrör så att det ena karet kommunicerade med de andra. Detta var Grants brunn, en af d största i nejden. En lång stege emellan de sista paret af träkar gaf tillträde till en ställ ning, från hvilken man kunde se det jernrö: som ledde till karen från brunnen. Ur denn flöt bergoljan med vissa mellanrum, liksor