grad arbetets frukter förstärkas medelst till-nhjelp af kapitalet, som ju är rent af oumbär-d ligt för nästan hvarje näring; ty det erfordras alltid ett större eller mindre sörskott, tills pro-u duktionen blir tillräcklig och slutligen ingår ilhi förbrukningen. Derför växer ätven alltjemt ka-l pitalstyrkan, så länge landet går framåt, ochsA tillväxten uppstår derigenom, att samlade af-U kastningen af landets verksamhet lemnar ett sls öfverskott utöfver förbrukningen. k Detta öfverskott utgör naturligtvis alltid s endast en ringa del af hela produktionen, och sh i ju högre grad denna senare genom skydds-se systemet blitvit och alltjemt blir förminskad, v desto obetydligare har äfven öfverskottet måst: vara i och för sig; en relativt ringa tillökning af produktionen skulle dertör lätteligen medfört en stor tillökning i öfverskottet. Men denna ytterligare årliga kapitaltillväxt, hvilken nu gått sörlorad, skulle icke legat ofruktbar; den skulle användts till att göra de olika verksamhetsfälten ännu mera fruktbärande och skulle sjelf ha tillväxt i samma mån som den öfriga kapitalstyrkan. Ett ötverskott en gång för alla af t. ex. 100,000 specier för 15 år sedan representerar i dag dubbla summan, och om 15 år härefter syrdubbelt mot den ursprungliga summan (en nästan alltför låg beräkning tillochmed). Verkningarne deraf, att skyddssystemet på ett år slukat en del af öfverskottet. växa således oupphörligt. Det är denl, gamla välkända satsen: tid är penningar; den ; gamla ofta så dyrt köpta erfarenheten: det gjorda kan ej göras ogjordt. Men om vi än — — — 2 2— icke ha någon makt öfver det förflutna, bära vi likväl ansvaret för framtiden; ty intet kan tvinga oss att oupphörligt upprepa samma fel, som hittills blifvit begångna. Det beror endast på oss sjelfva, att ej allenast i ängslig obeslutsamhet och okunnig rådvillhet stanna på den gamla vilseledande vägen, utan äfven helt och hållet vända om och tullständigt bryta med skyddssystemet. Härtill ha vi väl den starkaste uppmaning, då vi betänka, att dettas verksamhet icke varit inskränkt till att på ett enskilt år allena förtära en kapitaltillväxt, som skulle under tidernas lopp vuxit af sig sjelf; men att vi under hvart och ett af de förrunna åren offrat åt denne atgud större eller mindre summor, af hvilka hvardera skulle stadigt tillväxt under hvarje derpå följande år och hafva bidragit till att allt mer och mer förjaga armodet och öka det allmänna välståndet. Många af dem, som icke till fullo förstå på hvilka sätt skyddssystemet verkar, skola måhävda icke vara ohågade att medgitva dess skadlighet, men önska likväl en viss yttre garanti för, att icke frihandelssystemet äfvenledes bar stora, lika stora eller till och med större fel. De skulle neml. kunna förmena, att detta är, såväl som skyddssystemet, en frukt af mensklig uppfinning och sjeltklokhet, ehuru i en annan och motsatt riktning. Men härtill måste vi svara: nej! och just detta synes oss vara en stor garanti för dem, som det förefaller svårt att riktigt grundligt ötvertänka saken och sjelfständigt bedöma dess kärna. Frihandelsläran tillråder neml. icke såsom skyddssystemet visa positiva ätgärder, vid hvilka kny tas ljusa förhoppningar och stora löften. Hon påpekar deremot endast de lika sorgliga som utbredda verkningarne af detta genare och fordrar derför, att dessa åtgärder skola upphäfvas — men, noga att märka, icke aflösas af andra. Hon lofvar visserligen, att deras upphätvande skall bringa landet stora förmåner, men dessa utgitvas hvarken för större eller mindre än den skada, som deras bibehållande visar sig medföra; så stor skadan är, så rika äro äfven frihandelns löften, men lika säkra äro de äfven, ty de hvila på den oförnekliga grundsatsen, att ingen skall för sitt eget nöjes skull idka en verksamhet, som ej betalar sig. och att då dersör premiet bort faller, med orsaken älven verkan skall upp: höra — arbete och kapital skola då icke längre affärsmessigt bortkastas utan nytta. Frihandelsläran fordrar endast detta, at ingen auktoritet skall tillmäta sig förmynder skapet ölver hela nationens dagliga verksam het och inbilla sig, att den är kallad att be stämma, hvilka näringar som äro tör lande uhaturliga. Denna fråga tillhör dem, son hvar och en har rätt att sjelf för sin egei del afgöra och hvilka nationen äfven sjelf bäs vet att besvara omedelbart utan sina repre sentanters eller regeringens förmynderskap Dessa myndigheter, hvilka utgått ur samfun dets sköt, skola under erkännandet af sn be gränsade insigt böja sig för dess ekonomisk ii...wWW. —