der han dröjt en halftimme för postens expedierande, blifvit uppmärksamgjord af skjutspojken, att fem karlar gått der förbi, och att han förmodade, det de hyste onda afsigter mot dem, hvarpå B. helt lugnt svarat: idet kan ingen hjelpat, kör bara på, du, att när de kommit på andra sidan den s. k. Brud gumsliden, vid en liten backe, som straxt nedom den börjar, ungefärligen 1,000 alnar från Karlslund, han sett tre karlar, deraf den ene, som stod ungefärligen 12 fot från de öfrige begge på högra sidan, hastigt gripit tag i tyglarna, under ett barskt yttrande: ÅJag skall åka med, hvarpå B. högt genmält: Det får ingen åka med posten, och derpå ytterligare tillagt, varnande: släpp karl, annars skjuter jag, och att då karlen ej ville hörsamma tillsägelsen, han för tredje gången varnande yttrat släpp genast, eljest smäller det ögonblickligen, hvarpå han, i förmodan att den djerfve landsvägsriddaren ville rötva posten, straxt derefter afskjöt sin pistol, lad dad med hagel af n:r 10, på honom, dervid han föll till marken, och af hvilket skott hästen blef något skrämd, så att han ilade skyndsamt framåt, och att tvenne personer sprungit efter, men att de icke lyckats upp hinna honom. B. anmärkte, att han tvenne gånger förut, våren och hösten 1864, blitvin ötverfallen i samma skog, men alltid genom rådighet och sinnesnärvaro lyckats rädda sig Den tilltalade, Gustaf Johansson, icke iklädd fångdrägt, en stor, reslig man, c:a 36 år gam mal, och med ett icke ofördelaktigt utseende men med ett trotsigt drag kring munnen, till sades derefter att afgifva sin berättelse, der vid than till sitt försvar genmälde, att han nämnde dag i sällskap med flera andra bekanta beristat torgdagen i Undenäs, dervid han druckit rätt bastant, att han fram på eftermiddagen anländt till Karlsund, der han an ytterligare med öl påökat sitt rus, och ati han väntat på en god vän, som skulle fara der förbi, och af hvilken han fått löfte att tå åka med hem till sitt, men då han icke hörts af, han i tvenne bekantas sällskap styrt kosan åt hemleden, och då de kommit på andra sidan Brudgumsliden de stannat och språkat något litet, och att derunder en åkande kommit. hvarvid han gått några alnar framåt på vägen och, troende att det var den väntade bekante, med hvilken han skulle få åka, högg han fas i tygeln, hvarvid han oförmodadt träffades at ett skott i högra höften, så att han raglade åt sidan mot en straxt derbredvid stående gärdesgård. Okunnig hvarifrån skottet kom, såsom berusad af starka drycker, och icke anande, att det var posten, han nu hindrade (?) hade han litet derefter, glömmande sin erhållna blessyr och förargad örver att så hafva behandlats, tagit en gärdsgårdsstör och med den rappat på sina följeslagare (troligen en dikt) med befallning till dem, att säga hvem de: var af dem, som skjöt på honom. Först an dra dagen, då länsman W. Brisman höll po lisundersökning om hostvåldet, hade han till sin ledsnad fått höra, att det var posten han i fyllan och villan ofredat. Han ullade derefter med en sorglig min, att doktorn utploc kat 15 hagel ur sidan på honom, men att hav nu var fullkomligt återställd. Tillträgad al domaren, om han ej kunde märka, att det va: posten han ofredade och hindrade, svarade han, att mörkret hindrade honom itrån att se det, och att han dessutom trodde att den åkande var den bekant, på hvilken han väntade. Do maren gjorde honom uppmärksam på att det icke går an att uppehålla, hindra eller anfalla posten, och att postiljonen mäste till sista blodsdroppen försvara posten. Den tilltalade urskuldade sig dermed, att han icke hörde Bengtsson blåsa i sitt horn eller på annat sätt signalera att han förde posten, och att han dessutom icke hört hvad B. tillsagt honom om. Uppmanad af domaren att tala sanning. vidblef han envist sin afgifna berättelse. Fem af allmänna åklagaren länsman Brisman inkallade vittnen blefvo nu hörda, hvilka dock enstämmigt förnekade det Gustaf Johansson hatt något uppsåt att röfva posten elle ens yttrat den ringasta tanke för dem derom, att Gustaf varit full och en stund efteråt, sedan han träffats at skottet, trott två at dem hafva föröfvat dådet, hvarföre han, uppbragt af vrede, med en stör pryglat pi dem, ätvensom att de (två af vittnena hade suttit i ett landsvägsdike, ej långt trån skådeplatsen och supit) aldrig kunnat förstå att det var posten, oaktadt några vittnade at det var stjernklart om qvällen. Skjutspojken, en 18-årig yngling med ett slugt och illparigt utseende, hade, be— Ja, monscigneur, den på hvilken ni ny