för enhvar, som vid någon nordisk högskola vunnit venia docendi, att uröfva denna rätt vid hvilken som nelst af de öfriga 0. s. v. De antydda frågornas beiydelse för utvecklingen af en mera lefvande andlig vexelverkan mellan folken, torde endast behöfva påpekas, för att straxt blifva insedd och erkänd. Och med hänsyn till vigten af en sådan vexelverkan kunna vi till fullo inssämma med en motionär vid denna riksdag (frih. J. Liljenerantz), då han bland annat yttrar : Det lättade materiella samqvämet (mellan svenskar, norrmän och danskar) är ej ensamt tillräckligt att fostra det enhetsmedvetande, som, iklädt fasta yttre former, en gång skall utgöra det bästa värnet för deras gemensamma hem, frihet och ära. Dertill fordras ytterligare att de nordiska folken, genom att intränga i hvarandras vetenskap, litteratur och konst, i hvarandras politiska, rättsliga, kyrkliga och sociala institutioner och förhållanden, lära sig att i dessa nationalitetens uppenbarelseformer se och erkänna det myckna och väsentliga, som är ett och semensamt, samt att ej tillmäta de nnder tidernas topp utvecklade skiljaktigheterna större vigt och beydelse, än de fortjena. För vinnande af detta mål kan man ej sätta sin lit allena till de utvidgade aftärsförbindelser eller till de talrikare turistfärder, som tvifvelsutan skola föranledas af de lättare kommunikationer, hvilkas fulländning man med förhoppaung motser inom en ej aflagsen tidrymd. De nordiska kultur-institutionerna börja biingas i närmare beröring och samverkan med hvarandra. Särskildt gåller detta om universiteterna, som hava det höga värfvet sig ålagdt att bilda de män, hvilka såväl skola på vetenskapens och litteraturens fält representera den nordiska odlingen, som ock på statslifvels områle handlägga och vårda de offentliga intressen, hvilka, i följd af sakernas egen natur och den nårvarande tidens anda och riktning, alltmer och mer måste blifva gemensamma för nationer, som både af grannskap och slägtskap dragas till hvarandra. De personer, som mottagit uppdraget att anordna nästa nattonalekonomiska möte, ha vi förut nämnt. Att mått och steg äro tagna, för att ävägadringa ett skandinaviskt bokhandlaremöte, ega vi giltiga skäl att förmoda. Uvad den hårofvan sist omordade konzress angår, föreställa vi oss att initiativet dertill lämpligen kunde utgå t. ex. frän bestyrelsen för Nordisk Universitetstidskrift. Till svenske medborgare har K. M:t upptagit Norske undersåten C. H. A. Ameln, G. F. Hoffman Petersen från Slesvig samt II. G. Weske trån Schlesien; och har K. M:t lillåtit törsäkringsbolaget i Liverpool under firma The Liverpool London Globe Insurance Company att ega och besitta en i Göteborgs stad af bolaget inköpt fastighet. Hedbergs Bröllopet på Ulfåsa gafs sistl. thorsdags afton för första gången på kongl. teatern i Köpenhamn, i dansk öfversättning af prof. H. P. Holst. En i Köpenhamn för tilltället vistande landsman, som bevistade representationen, skrifver derom till Red. följande: — — — Representationen gass för nära fullt hus och inför en uppmärksam och intresserad publik. Det var roligt att observera, hurusom publiken i början tycktes liksom vara på sin vakt och vilja kritiskt betrakta stycket, men efterhand blef varm och flersaldiga sånger hänförd till lifliga applåder, ja, lifligare än man i allmänhet brukar höra dem på Köpenhamns kungliga scen, der man på intet vis slösar med bisallsyttringar. Pjesen gjorde afgjordt lycka, isynnerhet hos damerna, och dess framgång här torde derigenom vara temligen säker. En god del af förtjensten tillkommer det utmärkta ätt, hvarpå de flesta rollerna här återgåfvos. Första priset bör tillerkännas fru Eckhardt, som spelte Sigrid den fagra. Fru E. är en ung, blott några få år använd skådespelerska, född m:ll Thorbjerg och förut nåvon tid tillhörande balletten. Ypperliga voro dernäst Vilh. Wiehe som Bengt Lagman och Mantzius som Knut Algotson. Sämst i alla afseende var m:ll Bournonville, som utförde Ingas (tärnans) roll. Hennes framställning var betydligt underlägsen den vii Stockholm sett af den lilla täcka m:ll Dahlqvist, hvilken, ehuru icke sångerska (hvilket ju deremot m:ll Bournonville egentligen skall vara) sjunger den i hennes roll förekommande folkvisan långt bättre och innerligare än som här skedde. Öfversättningen (som redan utkommit i tryck) är verkställa med talang och smak af den habile teaterdiktaren Holst, hvilken nu är anställd vid härv. kongl. scen som litteratör. Att han ändrat namnet Ulfåsa till -Ulssbjerg har troligen sin grund deri, att det svenska ordet är svårt att riktigt uttala af danskarne. Uppsättningen i sin helhet var i allmänhet förträfflig, dock finner jag kostymerna vara bättre i Stockholm, — — — Ilederssabel. Olficerskåren vid Lifbeväringsregementet har förärat preussiske kaptenen von Schlutterbach en särdeles vacker sabel som uttryck af sin aktning och erkänsla för hans handlingssätt mot deras i striden vid Lundby stupade kamrat löjtnanten Conrad Betzholz. Ny Illustrerad Tidning som i sitt senaste nummer lemnar en afbildning af sabeln, meddelar dessutom följande om anledningen till äreskänken: ö När Betrholz i träffningen vid Lundby den 3 Juli 1864 dödligt sårad tilltångatogs, tillegnade sig den preussiske kaptenen Schlutterbach — enligt vedertaget krigsbruk — 1 den sångnes sabel. Betzhola fördes till ett sältlasarett i Hobro, men ansågs icke af den sientlige besälbafvaren, general Vogel von!