— Han kände er då ej? afbröt Blanche i det hon försökte dölja sin starka rörelse. — Icke mer än jag kände honom, svarade herr de Valenec6 och höjde på axlarne. Men vi ha sysselsatt oss tillräckligt med denne äfvempyrare ... — Ack! min far, ni är grym! afbröt den unga flickan. Herr de Vualenc svarade ej; han kastade endast en forskande blick på Blanche, en blick som tycktes vilja utforska hennes hemligaste tankar. — Den qvinnliga instinkten räddade Blanche. Hon insåg att här var det nödvändigt att ögonblickligen dölja sin kärlek och uthärdade denna blick med en djerfbet och ett lugn, hvaraf hon ej trodde sig mäktig. — Skulle du händelsevis taga denne adelsmans parti mot mig? frågade herr de Falence. — Jag vill ej taga någons parti mot er, min far. Jag tycker blott att han ej mer än alla andra i samma ställning kan tillskrifvas såsom ett brott den hemlighet som omgifver hans börd. — Jag har ej sagt det! sade herr de Valenc, lugnad af den unga flickans uppriktiga ton. Du har rätt, vi skola ej tala vidare om saken. — Som ni behagar, min far. Jag vill blott fråga hvarföre ni så strängt dömer en person som ni sjelf påstår er ej känna? — Jag känner honom icke, det är sannt, svarade herr de Valence, något förlägen, men kardinalen känner honom med säkerhet, emedan han misstror honom. — Ah verkligen! utbrast Blanche lifligt. Men plöts