leken. Man kan ej harmas öfver dem: deja äro kostliga dårar. De gråta ibland, men u detta varar ej länge. För sådane åödetsU slag som kälkborgare mest frukta åross de oåtkomliga. De äro lättsinniga, men ej elaka, och Bellman har med stor skicklighet visat att deras lättsinne har sin grund i temperamentet. Deras godmodighet framträder i deras kärlek för musik. Alla utom Nordström äro virtuoser och de flesta damerna sångerskor. Detta visar hos dem en viss adel, visar att de voro mäktiga höja sig öfver det råa. De egde för ölrigt älven sinne för naturen, hvilket ger en försonande anstryk ning åt deras karakterer. De äro ej lustans barn utan burleska narrar, i hvilka vi i all deras förvändhet igenkänna oss sjelfva. Vi fröjdas och klaga likt dem. Bellman sjelf har behandlat sina figurer kärleksfullt. Han harj dessutom skapat en figur, som är en personifikation af B:s eget medvetande — han har ej blott skapat sångerna utan äfven skalden. Det är Fredman. Han bör dock ej förblandas med Bellmans personlighet. Han är den sjungande Bellman, det personliga uttrycket af B:s humoristiska medvetande. Han står sjelf midt ibland dessa figurer. Hans öga ser, hans hjerta känner, hans mun uttalar, hvad de se, känna och tänka. Tal. lät derefter i mästerliga karakteristiker de mest framstående af Bellmans gestalter defilera förbi sina åhörare. Tal. yttrade slutligen att han velat framhålla det försonande som ligger utbredt öfver den Bellmanska dikten. Söndringen mellan motsatserna i hans verldsåskådning hade ej legat så djupt att ej B:s sunda lisskraft och friska spänstighet förmådde höja sig öfver dem. Han skådade lifvets och naturens skönhet, som ej en demon kunde ha skapat, och njutningen at dem kunde ej vara straffbar. Allt är förgängligt, men ur det förgängliga arbetar sig det oförgängliga fram. Blomman vissnar och bladet faller af trädet, men naturens lifskraft är qvar, och nästa vår uppspira nya blommor och trädet kläder sig i ny grönska. B. stämmer ock sin lyra och sjunger för glädjen och naturen i känslan af den makt som står högre. — Han eger en företrädesvis lyrisk karakter. Med sin sång sätter han oss in i en melodiskt fantastisk verld, med bestämda skarpa figurer; men en romantisk dimma förtager allt det skarpa och stötande. Detta är rätta uttrycket af en försonande humor och sätter på hans dikter en pregel af befterhärmlig originalitet. Det spår af humor, som under tidigare åldrar var svårt nog att upptäcka, har hos B. funnit sin förklaring, och de kännetecken på svenska folkets humor, hvilka tal. under sitt första föredrag härledt ur den nordiska naturen, återfinnas, som man sett, hos B. Också är poesiens historia tolkets historia. Den rätte skalden ger en totagrafisk bild af sitt folks lynne. Man tycker kanske att denna bild är den af en grinande satyr, men ätven i detta anlete återfinna de ädla svenska dragen, uttrycket af denna karakter som leker med litvet, emedan det ej högtskattar detsamma, som midt under sållhetsruset vänder blicken utöfver det närvarande. Det är detta lynne som satt svenska solket i stånd att göra så stora uppoffringar, som det sordom gjort. Och våra laders ande letver ännu. Den finnes vid våra lärosäten och här i detta samhälle, till hvilket tal. uttryckte sin tacksamhet för den uppmärksamhet som egnats honom och för hvars välgång han uttryckte sin välönskan. Sedan tal. afslutat sitt föredrag uppträdde d:r Ch:s Dickson och uttryckte åhörarnes tacksamhet för de njutningsrika stunder prot. Ljunggren beredt dem, samt uttalade sitt hopp, att prof. L. ännu en gån; skulle besöka vål stad till glädje tör hans många beundrare. Sålunda afslöts denna följd af lärorik: timmar, hvilka helt visst icke skola förgätas af någon som åhört prof. Ljunggrens tängs lande och i alla hänseende fulländade föredrag Vetenskapsoch Vitterhetssamhälle firar i afton kl. 6 å Mindre Börssalen sin hög tidsdag för året, vid hvilket tillfälle allmän heten som bekant eger fritt tillträde. Vid det enskilta sammanträdet i förgå höll, som vi förut omnämnt, intendenten A W. Malm ett föredrag om flundrefiskarnes ut