dant. hvarpå V. svarade att han ej hade det, men deremot olja, och den kunde brinna lika bra. Ett annat yttrande af L. som anfördes var följande: fom jag har en cigarr och kastar bort den, hvem s—n kan rå för om det då tar eld. Åklagaren anhöll att Lindqvist måtte åläggas uppgilva ungefärliga värdet af den lösegendom han eger i sin bostad vid Landsvägsgatan. L. ansåg åklagarens värdering af denna lösegendom för ringa, meu medgaf att den ej uppgick till assuranssumman. Han skulle af sina räkningar kunna visa, buru mycket den vore värd. Åklagaren anhöll om ett par dagars uppskof i målet för att få den qvinna, med hvilken Lindqvist sammanbott, hörd, hvarjemte han yrkade att Lindqvist såsom en för allmänna säkerheten vådlig person måtte förklaras skyldig träda i allmänt häkte. Poliskammaren lät målet få anstå till såsom i dag. Med afseende på hvad mot Lindqvist förekommit om stadgadt uppsåt att ha velat, sjelf eller genom andra, anlägga mordbrand, förklarade poliskammaren, utan att fästa afseende vid hans begäran om att få vistas på fri fot, Lindqvist skyldig att träda i häkte och skulle han genast afföras till cellfängelset. Lindqvist, som under hela ransakningen bibehållit ett under sådana omständigheter förvånande mod, då och då nästan öfvergående till trots, visade då beslutet om hans häktande upplästes, alla tecken till den yttesligaste modfälldhet, som det tycktes något litet blandad med förvåning öfver denna utgång af saken. — U— v——