lade med Väglund om den saken? frågade polismåstaren. — Tror det är 14 dagar sedan. — Har Lindqvist framlagt mera fullständig plan? — Nej, det har aldrig varit min mening; det är Våglund som legat efter mig oupphörligt. Han besökte mig i går afton; jag ville aldrig gå med honom, men han bad mig så bevekligt. Poliskommissarien Kant anmärkte det misstänkta i att Lindqvist först förnekat att något sådant tal varit å bane. Lindqvist svarade härpå att han tyckt det ingenting vara att tala om; medgaf att saken kunde synas misstänkt, men upprepade åter att det ej varit hans mening; kunde styrka att han hade förmögenhet i silfver och andra saker. Agenten för Skandiabolaget anmärkte att då Lindqvist tog assuransen kunde han ej fatta annat än att Lindqvist med familj bodde vid Landsvägsgatan; men då det nu blifvit upplyst att så ej vore och att den lösegendom som der förvarades uppginge till ett värde så betydligt understigande assuranssumman, frågade han om Lindqvist nu ville medgifva att assuransen skulle anses förfallen. Lindqvist förklarade att hans mening varit att hela losoreboet, så mycket han hade, skulle vara inbegripet i assuransen; ej blott det som fanns i hans bostad vid Landsvägsgatan. Medgaf att assuransen nu skulle få anses förfallen. Våglund fick derefter afgifva sin förklaring, En gång under julhelgen, berättade han, gick han ner i en källare vid Smala vägen för att få sig mat. Lindqvist och en annan person suto då derinne och drucko ol. Då L. fick se Vaglund frågade han: ÅAr ej detta herr Våglund?? samt tillade då denna fråga jakande besvarats: Det var bra jag träffade herrn, jag kunde ha något arbete åt herrn, men hvar kunna vi träffas? Vaglund uppgaf detta, men hörde sedan ej af honom förrän i Tisdags i förra veckan. Väglund hade afven vid detta tillälve varit nere på en källare, då en smed vid namn Friberg kom och underrättade honom att en herre stod utanför som ville tala med honom. Det var Lindqvist. De hade sedan följts åt framåt Stigbergsliden, hvarunder L. talade om sina stenkolsaffarer, om ett fartyg som han väntade o. s. v., tills han slutligen vändt sig emot V. med frågan: kulle herrn ha nagot emot att förtjena sig en I00(-banko? hvarpå Väglund svarade att det skulle han gerna vilja enär dev vore klent med arbetssortjensi om vintern. Lindqvist öfvergick derefter så småningom till den sak som lag honom om hjertat, talte om att han hade hög assurans på sin lösegendom, att den bord: gå npp i futt o. s. v. Omtalade derefter hvar han bodde och ville att Våglund skulle följa honom upp, hvilket denne dock afböjde, men tillika förklarande sig skola bestämma tiden följande morgon kl. 7, om L. då ville hålla sig hemma. Derefter skildes de från hvarandra och begålvo sig åt olika hall. En stund derefter mötte V. kommissarien Kant och underrättade honom om hvad som passerat. Qvällen derpå inställde sig V. der Lindqvist bodde. Denne senare visade då öfver kakelugnen det bortpetade murbruket samt yttrade: 4tror ej herrn det kunde gå för sig i natt? hvarpå V. svarade att det var för klart; vore bäst att vänta till en mörkare natt. Derefter visade Lindqvist ett par skrubbar derintill, antydande att der kunde vara lampligaste platsen för eldens anläggande. Vidare talte han om huru nattvakten gick, att både husegaren och hyresgästerna hade assurerat m. m. Då V. anmärkte att det kunde vara farligt för hyresgästerna som bodde derunder, ty taket kunde falla öfver dem, svarade L.: Ah, de ha dörrar och fönster att gå igenom. Sedan detta samtal afslutats, fölides de åt till en källare, der Lindqvist trakterade med öl och cigarrer. Den dag V. ansåge vädret vara tillräckligt gynnande för utförande af mordbrandsplanen skulle han bestämma i bref. Detta bref skrefs i Fredags, efter kommissarien Kants diktamen, och innehöll blott att nu vore det gynnsamt väder. Denna dag hade de för öfrigt ej samtalat något om saken, V. hade visserligen sett Lindqvist unne på en källare, men han hade då varit så inbegripen i aut spela kort, att han ej sagt någonting ät honom. På lördags-qvällen gick V. deremot till honom och de kommo öfverens om att mötas Söndagsafton kl. 7 i Rangströms lid. Lindqvist begaf sig äfven dit, och sedermera hem till Våglunds bostad. Sedan L. der, liksom förut vid sina samtal med V, först talt om sina kollaster och andra affärer, öfvergick han till det ämne hvarför han ditkommit med orden: Åhade jag bara väl eld i den förb. hålan-. Väglund yitrade: den der saken är mycket riskabel, jag får väl 100 banko?4 hvarpå L. gaf till svar: 4ja, annars skall ni få kalla mig en rackare midt på gatan. Vidare öfverenskoms att penningarne skulle falla ut så fort L. finge ut assuransen, men i händelse detta skulle dröja något, så menade L. sig vara så väl känd att han kunde få lyfta beloppet mot qvitto. Det bestämdes att antändningen skulle ske som natten till igår. Våglund begärde att få nycklarne till Lindqvists boning, men denne förklarade att han först måste taga undan några papper som han ville rädda. Han yrkade deremot mycket enträget att V. skulle följa honom hem och der få nycklarne. Lindqvist, tillfrågad om hvad han hade att svara på V:s uppgifter, vidhöll sin föregående förklaring att han velat pröfva om V. varit den som anlagt eld på Femkanten, så hette det ställe der V. enligt Lindqvists uppgift, skulle varit misstänkt för att ha anlagt eld. För öfrigt bestred han åtskilliga af de yttranden V. påstått honom ha haft. Några af dem ville han deremot göra troligt, att V. sjelf skulle fällt. På tillfrågan om det var sannt att L. erbjudit V. 150 rdr svarade han, att V. ville haft så mycket om han skulle uträtta saken. L. hade vägrat att lemna V. nycklarne och sagt att han hade papper som han ville rädda, endast för att slippa ifrån hela saken, påstod han. Konstapeln Jönsson berättade att under det han och konst. Andersson i förgår afton enligt erbållna ordres posterat i Rangströmsliden, hade L. gått fram och tillbaka der. sannolikt väntande på Våglund. J. stannade då och inväntade V. och L., hvilka snart derefter gingo in i V:s bostad. Jönsson stod derefter, som nämndt är, utanför fönstret till rummet under hela tiden de voro tillsammans samt hörde ungefär detsamma som V. förut berättat. Polismästaren tillfrågade vittnet om Lindqvist talat så att man kunde vara fullt säker på att han menade allvar. hvarpå vittnet svarade