stunden var Marchese d-Areglio en af de in-Jtydli flytelserikaste ledarne för det moderat libeseda rala partiet i Italien, verkade år 1845 genom) en I sitt personliga inflytande på samma gång lif-Å tillgi vande och återhållande i Mellersta Italien och I tand: utgaf 1846 sin epokgörande flygskrift Casis stort di Romagna. Han utdömde deri den påfliga gård regeringens svaga hållning och erkände sitt eller fullständiga deltagande i den allmänna läng-Å han tan efter italiensk nationalitet ; men samtidigt för vände han sig med allvarliga och öfvertyMad gande ord till sina landsmäns sunda förstånd ) dig? och hofsamhet. Han sade dem, att miniatur-J en! revolutioner endast kunde medföra förbittring rubi och olycka, och att endast sådana förändrin-tals gar kunde vara af varaktig framgäng, hvilka understöddes eller godkändes af alla eller några stormakter. Detta verk väckte i Florens, hvarest den kort förut från Milano utvisade marchesen uppehöll sig, stort misshag, och det österrikiska sändebudets klagomål behöfdes knappast, för att förmå ministeren befalla TAzeglio att för alltid lemna Florens och del: toscanska staterna. Med Pius IX:s tronbestigning tycktes för Italien en ny sera börja, och d Azeglio förlade nu skådeplatsen för sin verksamhet till Rom. Han var der ej utan inflytande på påfven, och man tillskrifver hans håtryckning de flesta frisinnade åtgärder, med hvilka den nya regeringen började. Han offentliggjorde då äfven en följd af artiklar angående Luccas införlifvande i storhertigdömet Toscana, angående presslagen, påfvens reformer, judarnes emancipation i Kyrkostaten etc. Då efter utbrottet af kriget mellan Sardinien och Österrike det liberala partiet i hela Italien ropade till vapen mot den utländska fienden, grep äfven dnzeglio åter till svärdet och åtföljde de romerska trupper, hvilka ryckte mot Kyrkostatens gränser för att understödja Sardinien. Omsvängningen i den påfliga politiken kallade likväl kåren snart tillbaka till Rom, och dAzeglio ingick nu som öfverste i venetianska armen samt erhöll vid Vicenza ett svårt sår. Sjuk fördes han nu till Florens, der han efter sitt tillfrisknande äfven erhöll tillfälle till politisk verksamhet, hvilken afgjordt riktades mot Guerrazs politiska verksamhet. Han erhöll tyvärr ej tillräckligt understöd, och då efter storhertigens flykt radikalismen jullständigt segrade i Florens, måste dAzeglio, denna gång förföljd af republikanerna såsom förut af absolutisterna, lemna Toscana. Återvänd till sitt fädernesland, invaldes 2 han i kammaren och inkallades efter den olycliga utgången al kriget med Österrike af den Å nye konungen Victor Emanuel d. 11 Maj 18491? i spetsen för ministeren. Den uppgift, han 1 dermed öfvertog, var ytterst svår. Finanserna voro i eländigt skick, de nya reformerna hade ännu icke slagit någon rot i landet, konungadömet var af inre och yttre fiender hotadt till sitt bestånd. Det gällde nu att återställa ordningen och likväl icke öfvergifva frihetens bana. Den republikanska resningen i Genua undertrycktes af general Lamarmora med våld, fred ingicks med Österrike, och under det alla andra italienska regeringar togo tillbaka de under krisen till deras folk gjorda eftergifter, visste Sardinien under dAzeglios ledning att bevara och utbilda hvad som vunnits 1848. Öfverallt prisade man ministe ren dA:eglios patriotism och törtjenst. Grefve Cavours utträde på grund af en splittring med inrikesministern Foresta försvagade likväl hans ställning gentemot kamrarne, och presterskapets lidelsefulla motstånd mot kyrkolagen samt finansiela bryderier tvungo honom d. 30 Okt. 1852 att draga sig tillbaka! Sedan dess understödde d Azeglio sin efterföljarelse grefve Cavour flera gånger i kammaren, der han alltjemt verkat såsom en upplyst, sosterlandsälskande och af alla älskad och värderad man. Frid öfver den bortgångnes minne! Vi finna af en trån Amerika ingången redogöre tör utvandringen dit från Europa öfver New-York under förlidet år, att Sverige, det fria och folkfattiga Sverige, är bland de europeiska länderna det sjette i ordningen i afseende på utvandrarnes antal. Sverige har neml. sändt dit 2,337, under det att det så ofantligt folkrikare Frankrike blott skickat 2,054, det förtryckta Polen med dess utjagade befolkning endast 423, det ofantliga Ryssland med sina 60 å 70 millioner 93, det öfverbefolkade China 36, Norge allenast 157, Danmark 727. Främst på listan står dock Tyskland med 82,454, dernäst Irland med 70,338 och så England med 27,122, Skotland med 3,961 samt Schweiz med 2,512, Under 1865 anlände till New-York inalles 195,075 utvandrare från främmande länder, eller 13,00( mer än 1864. . Deputerade kammaren i Preussen har så mf 1 an president återvalt Grabow