genom att omöjliggöra emigranters öfverföran de direkt från våra hamnar. Den har uppen barligen lemnat allt för liten hänsyn till att emigrantbefordring är en affär, samt att törmåner å ena sidan måste betingas af den godtgörelse, som erbjudes å den andra. Erfarenheten under innevarande år ådagalägger äfven, att oaktadt emigrationen ej varit obetydlig, likväl intet enda fartyg från vår hamn direkt afgått med utvandrare till deras bestimmelseort. Allmänna meningen är ock, att författningen verkar lika med ett förbud för sådan fart. Visserligen vore häremot efter nu rådande åsigter ingenting att anmärka, om blott emigranten kunde med säkerhet påräkna att från trämmande hamnar få åtnjuta de förmåner, författningen velat bereda honom från våra egna. Detta är emellertid långt ifrån afgjordt, och snarare torde motsatsen få antagas, då, såsom bekant, våra utvandrare hittills företrädesvis sökt sig direkt lägenhet härifrån med svenska fartyg. Författningen skulle således i sin välmening, genom att utestänga våra fartyg från en under vissa vilkor fördelaktig sysselsättning, hafva måttat ett i allo oförtjent slag åt det för öfrigt hos oss ej särdeles omhuldade skeppsrederiintresset, — utan att på ringaste vis dermed gagna emigranten, som nu är nödsakad att i främmande hamnar uppsöka srämmande fartyg för den på pröfningar så rika färden öfver oceanen. Göteborg d. 18 Januari 1866. Väderleks-telegram. Det igår ingångna telegrammet från Pariser-observatoriet upplyser, att den för gårdagen förutsagda stormen gått ostvart. Offentliga föreläsningarne. Den skaldepersonlighet, med hvilken prof. Ljunggren igår började sin tredje föreläsning, var såsom, i förra föredraget utlofvades, Lasse Lucidor. Tal. yttrade att äfven om dennes olyckliga kärlek ej funnits, skulle han ändock troligen ha blifvit samme ohjelplige vagabond. Genom sjelfvällade lidanden framkallades hos honom ett djupt verldsförakt, hvilket föranledde honom att störta sig i utsväfningar, för att i nästa ögonblick hängifva sig åt de bittraste samvetsqval. Hvad hans poetiska verksamhet beträffade, var den närmast ett foster af ursinnig böjelse för rimmeri, i hvilket dock den poetiska ådran emellanåt bryter fram. Hans poesier, då han ej skret för betalning, voro antingen andliga sånger eller kärleksoch dryckesvisor. Han egde en viss likhet med Bellman, men dock blott yttre, ej en andlig. Sjelf var han en dryckenskapens slaf. Det mera idela visar sig hos honom mindre i hans dryckesvisor än i andra, t. ex. i den hvilken börjar: Skulle jag sörja, så vore jag tokot men man finner hans munterhet i denna vara något vildt, spasmodiskt. — Atterbom yttrar om honom, att äfven då han höjer sig mot himlen, vänder han dock blicken stirrande mot afgrunden. Detta bevisar hans psalmer, af hvilka tvenne äro intagna i nya svenska psalmboken, men bland dem större delen dock måst utarbetas eller omarbetas med afseende fästadt på den vilda förtviflan som i desamma uttalar sig. Då han i sin djupa syndakänsla hakade sig fast vid nåden, var dock hans öfvertygelse om dennas fullhet vacklande. Från denna bild vände sig tal. till Johan Runius, som föddes 5 år efter Lucidors död. Han var i viss mån själsfrände med L., hvars Skulle jag sörja, vore jag tokot, han visste att med större konseqvens tillämpa. Lucidor egde i botten ett dystert allvar, hos Runius fanns ej allvar alls. Han skref äfven psalmer, men liksom det kunde hända att dessa vorc skrifna på menuettmelodier, så låg det äfven något menuettartadt i sjelfva poesien. Blott en gång var han allvarsam och det var etter slaget vid Pultava — dock för att kort der efter skämta öfver detsamma. Han öfver träffade Lucidor i rimmargåfva. Hvad som gör hans versar drägliga är hans oförryek goda lynne och hans naturliga qvickhet. Har egde, äfven han, en viss likhet med Bellman men liknade dock, såsom tal tyckte, mest de figurer som Bellman framkallat. Liksom dess: en sorglös dyrkare af Bacchus och Apollo egande sinne för musik, naturen 0. 8. v. sak nade han ej känsla af sin egen lumpenhet Lucidor och Runius tillsammans vore en skal: debild, ej olik Bellman ensam, men de lik nade honom såsom Indiens gudabeläten lik nade Phidias och Praxiteles mästerverk. Det nya statsskicket efter Carl XII:s döc verkade fördelaktigt för vetenskap och konst Frihetstiden läkte de sår, som storhetstider slagit. Stor spänstighet väcktes inom natio nen och man pröfvade sina krafter på hittills otörsökta banor. De svårigheter, med hvilke poesien på Stiernhielms tid haft att kämpa det oböjliga språket, voro öfvervunna. D. 1.2 (VNAf palin UÄföoffvanda gin tidakrif