äckligt sett hän till Sverige och Norge.föNu går mellertid en del danskar den besynnerliga vägen, att le föredraga en personalunion med Schleswigholtein. Det är den gamla kärleken till Holstein, som commer fram. Nej, vi äro ännu tvungna att sluta ss vill brodrarikena, ty faran från Tyskland är alltemt iika stor, och nu är Danmark dessutom ännu nindre i förmåga att ensamt försvara sig. Preussen är icke mätt; den eröfring, det gjort, skall snart visa sig besvärlig för detsamma, emedan len är half, och det skall befinna sig emellan de venne alternativerna, att antingen lemna det orättvist stulna tillbaka eller fullborda eröfringen, så att det blir herre öfver hela sydoch vestsidan af Ostersjön och kan skapa en flotta, som kan mäta sig med Rysslands. Det kan ej vara något tvifvel om, hvilketdera af de båda alternativerna det skall välja Man säger, att vi nu skola vakta oss väl för Skandinavismen, ty blefve den genomförd, skulle preussarne taga Jutland. Men jag kan ej fatta, att Jutland skulle vara mera utsatt för att bli preussiskt, om hela Norden vore både genom sin ära och sinu intressen förpligtigadt att försvara det, än om det öfverlemnats till det försvar, som Danmark ensam! kunde gisva. Och så Slesvig. En norsk diktare har nyligen; Rom sagt, att Nordens ära är pantsatt med de trofasta Nordslesvigarne. Aterförvärfvandet af det danska Slesvig måste vara målet för vår sträfvan, och detta mål kan bäst nås genom den öfriga Nordens hjelp. Både de, som vänta på det stora omslaget i Berlin, och de, som vänta på det stora ordet från Tuilerierna, kunna lätt komma att vänta länge, och äfven om nationalitetsprincipen ännu en gång höjes upp på bajonettspetsarne, skulle det lilla jordstycket mellan Slien och Kongeån lätt kunna glömmas, likasom det velska Tyrolen och Venedig glömdes(?) i Villafranca. IIoppet om återföreningen måste deremot växa genom de nordiska rikenas förening; ty fastän de icke skulle komma att utgöra någon stormakt, skulle de likväl bli tillräckligt starka, att under stora strider erbjuda ett värdefullt förbund och lägga en icke ringa vigt i vågskålen. Man hade en gång i riksrådet hört de ödesdigra orden: Vägen till Eidern går icke öfver Kolding, utan öfver Altona;— nu kan man med större fog säga: Vägen till Flensborg och Slien går icke öfver Berlin, knappast nog öfver Paris, utan vida förr öfver Stockholm och Christiania. Rörelsen bör dock nu icke utgå från Danmark, utan derifrån, hvarest tyngdpunkten ligger, och sedan 1814 har Nordens tyngdpunkt legat i Sverige. Vi skola icke ge signalerna, utan besvara dem. Denna andra eller tredje plats lämpar sig nu bäst för våra förbållanden, reducerade som vi äro, tryckta genom att ha preussarne till så nära grannar, att de kunna rent af kika in genom våra fönster. Både inre och yttre skäl skulle kunna fresta oss att tränga framåt, men en lugnare blick på förhållandena bjuder Danmark försigtighet. Om de trosasta skandinaverna i brödrarikena förebrå oss, att vi icke verka tillräckligt, skola vi svara dem: Pröfven oss! och det skall då nog visa sig, att vi äro redo att följa med. Et vittnesbörd om den i de nordiska rikena rådande stämning är det, att just nu alla tre rikenas lagstiftande församlingar äro sysselsatta med förslag, hvilka åsyfta att föra rikena närmare tillsammans. När den politiska förbindelsen skall komma, kan ingen säga; den kan först inträda, då en europeisk situation uppstår, som kräfver densamma; försöker man att utan en sådan skapa densamma, kan lätteligen allt förloras. Härmed vill jag icke säga, att vi skola vara alldeles likgiltiga, och det äro vi icke heller. Det är väl, att man verkar både offentlig: och enskilt, och det är väl, att pressen icke sviker saken. Nyligen har här ju stiftats en ny organ för skandinavismen, en större kan måhända snart väntas på andra sidan Sundet, och det skulle vara ett stor! steg, om man kunde åstadkomma en tidning genom bvilken allmogen kunde erhålla klarare begrepp om förbållandena, under det allt nu framställts för densamma i förvrängdt skick. Låtom oss framgent hålla fast vid Nordens sak, som för alla tre folken är ett med deras sjelsständighet, som för oss är återuppståndelse ur olyckan, återförening med det förlorade, i sanning det danska folkets och det danska rikets sak. Efter föredraget samlades 150 deltagare till en gemensam måltid, vid hvilken atsjöngos singer och utbragtes skålar för Norden, för ungdomen, Danmark, Slesvig, modersmålet, hedersgästerna, Sverige och Norge, den skandinaviska industriutstallningen m. m. Redan under Plougs föredrag ingick ett telegram med helsning frän den nordiska nationalföreningen i Stockholm, och sedan denna besvarats samt en helsning afsändts till Christiania, ingick äfven deritrån en återhelsning