skulle ryggat tillbaka från att vara part i dessa olyckliga transaktioner, hvilka skandaliserat Europa, och att han först skulle börja att draga sig tillbaka, då tiden tyckes vara inne att gripa om ett rof, som blifvit så dyrt betaldt genom vexlar dragna på monarkiens rykte. Men detta tros likväl vara fallet, och de orsaker, som så sent inverkat på konungen, äro ej heller svåra att förstå. I första rummet tros det, att Ryssland, fastän föga bistånd kunde af det erhållas för att förhindra den ursprungliga orättshandlingen, mycket tydligt låtit preussiska regeringen förstå, att det ej har någon lust att tillåta orättshandlingen fullständigas och sluta med hertigdömenas uppgående i den preussiska monarkien. Detta är blott en ringa vedergällning för den neutrala hållning, som Preussen intog till så stor fördel för Ryssland under hela Krimkriget; men Preussen känner väl, huru föga sympati en makt, som så öppet trampat den europeiska folkrätten under fötterna, har att vänta i hvarje klagan den kan ha att framföra i afseende på sina grannars beteende. Det finnes en annan orsak för preussiske konungens ohåg att i dess fulla längd fullfölja sin ministers politik, hvilken är tillochmed mera anmärkningsvärd. Då grefve Bismarck besökte Paris, förutspådde många af dem, som sett, huru synbart han korsat och motverkat franske kejsarens planer, honom ett ej så lysande emottagande. De hade helt och hållet misstagit sig. De tänkte ej på det band, som knyter en lycklig man vid en annan. Fransmännens kejsare är sjelf en succs, och betraktar med ej onaturlig beundran hvar och en annan, som excellerar på samma bana som han sjelf. I st s. att bemöta grefve Bismarck kallt, säges han hafva på det mest smickrande sätt emottagit honom samt i högligen komplimenterande ordalag försäkrat honom om sitt tycke för hans personliga karakter. Kejsar Napoleon värderar hvar och en, som kan staka ut för sig en bana samt böja personer och händelser under makten af sin vilja. Han vet hvad det är att kämpa en till utseende svår kamp samt genom skicklighet och beslutsamhet till deras verkliga dimensioner minska faror, hvilka se mycket större ut, än de verkligen äro, i den vanliga iakttagarens ögon. Lik grefve Bismarck, har han haft att göra med en orolig och ohandterlig representation; liksom han, har han haft konstitutionela svårigheter att öfvervinna; liksom han, har han haft någon erfarenhet i att flytta sitt rikes gränser något längre bort från centrum. Den tron är mycket allmän, att grefve Bismarck icke skulle rönt från franske kejsarens sida samma envisa motstånd mot sina planer, som han säges hafva mött hos kejsaren af Ryssland. Frankrike kunde ha vunnits för den preussiska kronans tillskansning af ett affallet hertigdöme eller så, om Preussen varit beredt att på samma sätt gå det till mötes i några af dess egna planer af samma slag, hvilka det är onödigt att vidare inlåta sig på. Under öfverläggningen om en af dessa ömsesidiga anordningar mellan stora makter på bekostnad at de små, genom hvilka (anordningar) tillökningen i den enes territorium ersättes eller blundas för på grund af en motsvarande tillökning i den andres område, har konungen at Preussen helt plötsligt blifvit försigtig. Han erinrar sig utan tvitvel, att det var den förste Napoleon, som uppfann denna plan, att låta en stat umgälda en annans tel, och han känner sig troligen icke så fullkomligt säker om, huru långt den nuvarande innehafvaren af detta namn skulle finna sig hugad att utföra principen om skades-ersättniag. De synes fullkomligt säkert, att Preussen beslutat afvakta händelsernas gång och att icke så hastigt som det en gång tänkts forcera tillökningen af sitt landtområde i nordvestlig riktning. Emellertid gör general Gablenz, den österrikiske befälhafvaren, allt hvad i hans makt står, för att uppvigla betolkningen i hertigdömena till ett beslutsamt motstånd mot uni3 DPuanasaen Defta liknar myonkat on