möbelvagn och utrustade den med allt till lifvets nodtorft erforderligt, med bord, soffa och stolar, pastejer, skinkor, vin, bröd Åc., säsom det ock anstod försigtiga utvandrare till en så aflägsen verldsdel som Darmstadt. Framför teatern läto herrarne, hvilka i förbigående sagdt voro försedda med biljetter, sitt egendomliga ekipage hålla, der det tog sig ut som Noacks ark, för att under hvarje mellanakt besöka detsamma och derinom vederqvicka sig för återresan. Då vid operans slut Selika intagit sin mycket hårdsmälta aftonvard från Upas-trädet, serverades ett bord i den stora möbelvagnen, och under lustigt klingande med glasen, lefverop för Meyerboer och Afrikanskan for arken med sina glada innevånare från platsen, trakterande innevånarne på de gator, som passerades, med afrikaaska melodier, som hängde de resande i öronen. Nytt slags konstmakare. Bland de akrobater, som vid jultiden uppträdde i kristallpalatset vid London, fanns också en viss Ethardo, hvars prestationer äro af alldeles nytt slag och ha väckt stort uppseende. Midt på teatern är upprest en 50 fot hög jernpelare, omkring hvilken en tolf tum bred jernplåt lindar sig i spiraler. Plåten är alldeles slät utan någon fåra eller rand. På denna plåt, som blott har en längd af 180 fot och hvars spiraler således bilda en mycket stark lutning, stiger akrobaten upp till toppen af jernpelaren och tillbaka igen, välförståendes icke gående, utan stående på en kula af trä och jern, 30 tum i diameter och hvilken han låter stiga upp och ned med tillhjelp af sin kroppstyngd. Detta tillgår på samma sätt som man ofta ser akrobater göra på ett slätt golf eller en mindre stark sluttning. Uppstigningen synes vara lätt, men då mannen nått toppen af pelaren och börjar att gå nedåt, draga åskådarne knappt andan, ehuru han går med en säker het och ett lugn, som borde aflägsna all ängslan. Kulan är, som sagdt, af trä och jern, utan beklädnad af kautschuk, guttapercha eller annat ämne, som kunde binda den vid jernplåten och hindra en glidning. De engeleka tidningarne försäkra, att denna prestation alldeles fördunklar den berömde lindansaren Blondins otroliga konster på linan. Nyårsgåfvorna i Paris. Om man får döma — skrifver en korrespondent — af den tillväxande extravagansen i tillverkningen af de prydnader och leksaker, som vid nyårstiden i år uppfyllt butikfönstren i Paris, kan man antaga att nyårsgåfvorna långt ifrån spelat ut sin roll derstädeg. Tvärtom betrakta sjuåriga damer och herrar i den stora verldsstaden numera me det djupaste förakt hvarje leksak, som kostar under 150 fres, och man har många exempel på att sådana sändts tillbaka med ironiska tacksägelser. Det finnes Polichinell-figurer som kosta 1,000 fres och dockor ända till 3—4,000 fres. Under de sista fjorton dagarne före nyåret kunde man se hopar af åskådare samlade framför fönstren vill en välbekant konditoributik vid Rue de la Paix, beundrande les bonbonnieres al senaste modet — ty det är lådan eller le sac som omgitver bonbonerna och ej dess innehåll, som man sätter så stort värde på. De mest utomordentliga bland dessa prof på parisisk snillrikhet, de herrligaste bland dessa sacs aux bonbons representerades af tvenne damer, en från det första kejsardömet, en från det andra — den ena från 1806 i stor gala, skimrande af guld och ädla stenar och med ett släp af karmosinfärgadt sammet, hvilken hon med ena handen höll upp; och den andra från 1866 i en klädning af grönt sammet, broderad med vapensköldar och betäckt med blomsterguirlander. Bristerna i elifvet på klädningarne voro stora, men ersattes mer än tillräckligt genom vidden i de lägre regionerna, och man kunde säga, att aldrig hade hofdrägten eller krinolinen användts på smakligare sätt, ty det var i dem som bonbonerna gömdes. Dessa kejserliga dockor kostade 25,000 tres stycket. Det funnos äfven andra, något billigare, atsedda att föreställa de mindre teatrarnes förnämsta aktriser.