5 II: 17) 14A4 41 172 Sv 9 Vviu JB HA Ä—— -—— —— oÄL — — örsoga öfver dem såsom lösegendom, genom öp, uthyrning eller bortskänkning. Man finser dem ofta till mycket stort antal i hvarje Moslemhus, emedan någon tjenareklass icke kxisterar. Detta sammanhänger till en del ned den vid ovilkorlig lydnad vanda andan 108 österländingen, som ej tål någon motsäelse; men af större betydelse äfven för framiden är Koranens föreskrift, att ingen ärbar vinna får visa sig obeslöjad för fria män, utöom hennes närmaste anförvandter. Ombesörjandet af husliga göromål, så vidt det är mansarbete, kan derför, då gifta qvinnor eller flickor äro tillstädes, endast förrättas af slafvar. Det kan redan anses som ett framsteg, att de slafvar, som användas i Harem, icke mera snöpas. Vid sultans hof finnas visserligen ännu flera hundra svarta snöpingar, men ej mera några hvita. Snöpningen uttöres mestadels i Egypten och at kristna munkar i de koptiska klostren vid Saltsjöarne, hvilka ha monopol på detta afskyvärda handtverk. Frigifvandet at slafvar är mycket vanligt. Äfven derigenom har förhållandet under slafveriet väsentligt mildrats. Alla trigitningar anses för förtjenstfulla handlingar. Presterskapet låter det ej saknas uppmaningar dertill; lösköpande af slafvar sker dessutom på stora högtidsdagar med de genom religionsskatten insamlade kyrkliga penningarne. Om slafven sjelf göres fri mot en ersätt ningssumma, törblir han i ett nära beroende, tills han betalt nämnda summa, som är lika med inköpspriset och vanligen väger mellan 4 å 5,000 piaster ända till 50,000 d:o. en summa som betalas för mycket sköna, hvita slafvinnor, hvilka derför också endast mel svårighet och genom intriger kunna åter komina till frihet. Frigitna slafvar ha alla de frias rättigheter, de uppstiga icke sällan till de högsta väldigheter. Den först för några år sedan aflidne Khosrew Pascha, som under Mahmud II och Abdul-Medschid sex gånger beklädt en storvezirs plats, brukade som 80-årig gubbe gerna berätta, huru han en gång, oansenlig till sin figur, utbjudits på slafmarknaden i Stambul. Rörande den behandling, som slafvarne åtröna hos turkarne, må omnämnas följande: Enligt österländska rättsbegrepp ålig ger det tjenaren, äfven den frie, att obetingadt lyda och i hela sitt uppförande visa sin undergifvenhet; i Turkiet liksom i Indien tager han af sig totflorna, innan han beträder sin herrer gemak, höjer händerna i bedjande ställning, äfven då han mottager något uppdrag; tjenaren sätter sig aldrig i herrens närvaro. I Turkiet besitta slafvarne ej någon egen egen dom och kunna icke förvärfva någon, tillochmed frigifna ärfvas af sina forna herrar, om de icke ha lissarfvingar. Så långt sträcker sig husbonderätten öfver slafvarne, att herren godtyckligt gifter bort dessa och åter kan lösa äktenskapen, om han vill. En slass vittnesmål mot en fri man gäller enligt Koranen icke; dock brukar man nu låta äfven en slass vittnesmål gälla. Brott emot och stympande at slafvar beläggas blott med half bot, under det omvändt slafvens förbrytelse mot den frie belägges med fullt straff. Slafvarne användas sällan till groft arbete, och äro för det mesta tjenare, fästade vid herrens person. Slafbarnen åtnjuta lika undervisning med husets egna barn; sjuknar en slaf, vårdas han på herrens bekostnad. Oaktadt denna humana utöfning af slafrätten, har likväl förhållandet mycket osedliga elementer och bidrager väsentligt till att göra Turkiet till den sjuke mannen?. Förderfligast verkar missbruket af herremakten öfver de qvinliga slafvarne. Slatvar —— 6 ..z1!ha)ece— ———.:w— ?S veva