— illhör Europa, hade ända tills 1855 nästan alls cke tagit någon del i dessa välsignelserika eformer, ja, slafveriets fasor skulle just i osmaniska riket genom den grymma behandlinsen af grekerna ännu i 19:de århundradet fylla Europa med ett skri af klagan och harm; innevånarne uti hela städer och öar, såsom Chios, Psara och Kydonia, blefvo, då de icke omkommo i striden eller kunde fly, förda såsom krigsfångar i slafveri, flera tusende grekiska qvinnor och unga flickor inkastades i de turkiska harem och ett ej ringa antal grekiska gossar snöptes eller underkastades ännu större misshandling. För år 1855 lyckades vestmakterna af turkiska regeringen utverka förbud mot handel med slafvar ellor offentlig utbjudning at sådana på slafmarknader. Dermed hade man uppnått, att regeringen afstod från den henne af Koran medgifna rätt, att behandla och afyttra krigsfångar som slafvar; ännu 1827 hade hon begagnat sig af denna rätt. Det hade likväl ingalunda varit turkiska regeringens afsigt, som häri, liksom vid sina flesta reformer, handlade, påverkad af trämmande inflytande, emot sin önskan och vilja, att upphäfva slafveriet såsom sådant och helt och hållet undertrycka slafhandeln. Detta visade sig mycket tydligt, då år 1857 turkiska fartyg landade i Trapezunt, betraktade med döttrar till kaukasiska bergsboer, hvilka voro bestämda att försäljas i Konstantinopels harem. Då ryska konsuln af stadens myndigheter fordrade, att fartygen skulle tagas i beslag och tscherkesSiskorna försättas i frihet, förklarades visserligen för dessa i ryska konsulns närvaro, att de voro fria och kunde gå, hvart de behagade; men flickorna förklarade, uppskrämda af sin omgifning, att de ville till Konstantinopel, och de europeiska konsulerna lupo fara för sina lif, då de begärde fartygens seqvestrering; ty skeppsnranskapet drog fanatiseradt bert till deras hus och hotade med att nedrifva dem. Denna demonstration hade till följd, att den ryska konsulns anhållan nu blet tormligt tillbakavisad, och flottiljen seglade vidare till sin bestämmelseort. Slafveriet är ännu erkändt i Turkiet, utförliga lagar bestämma slafvarnes skyldigheter och herrarnes rättigheter. För att läsaren skall göra sig ett begrepp om slafvarnes antal, må nämnas, att man i Konstantinopel och vid Bosphoren uppskattar till 400,000 muselmänner, af hvilka åtminstone en fjerdedel är slafvar eller frigifna; den årliga införseln af slafvar i denna del af det europeiska området har blifvit beräknad till 2,500. Deras sociala ställning är visserligen mindre dålig än i Amerikas eller Afrikas plantagedistrikter; men slafveriet medför dock ett stort antal förbrytelser mot det personliga menniskovärdet. För öljande anmärkningar häröfver ligga officiela anteckningar, gjorda på platsen, till grund: Förvärfvandet grundar sig enl. Korans lag på krigssångenskap och börd. Krigsångarne af båda könen tillhöra den, som bemäktigar sig dem; vid erötringen af städer eller uppbringandet af fartyg tager regeringen 20 proc., återstoden fördelas mellan de segrande trupperna i förhållande till deras rang. Porten har visserligen icke under de senaste 40 åren tillämpat denna rätt; men hon har likväl icke förmått göra slut på de slafjagter, som med alla menniskorofvets och otuktens gräsligheter egt rum i de skattepligtiga staterna Egypten, Tripolis och Sennaar samt mot de till motstånd oförmögna innevånarne i Nubien, Kordofan och libyska öknen. Genom börd tortplantas slafveritillständet genom hvarje äktenskap mellan slaf och slafvinna eller genom oäktenskapliga förbindelser. Hvarje fri eger rätt att hålla slafvar och