Ni gjorde bäst i att se efter honom, mr John. Meadon Farm är ett ensligt ställe och ni är den ende här att lita på, ty den dumme Jonas med sitt eviga snarkande är då sämre än ingen. bet skulle behöfvas en hel gevirssalva för att väcka honom, och innan dess hunne de att mörda både miss Miriam och mig. Johan Marston gjorde sitt bästa för att Ingna Elsie. Han fästade sig ej mycket vid hennes underrättelse, ty tanken på inbroltstjufvar plågade henne beständigt och hennes farhågor derför voro alla bekanta. Men at helt andra skäl beslöt han att ställa sig på vakt denna afton och gömde sig i ett hörn af trädgården, hvarifrån han kunde se utan fara att sjelf blifva sedd. Han hade knappast en halftimme stått på detta gömställe, förrän han hörde ett prasslande bland grenarne och såg ett ansigte försigtigt titta fram ur den mörka trädgruppen tätt bredvid. I nästa ögonblick såg han gestalten af en man, hvilken tycktes uppmärksamt blicka upp mot det gamla husets fönster. Han syntes tydligt i det klara månskenet, som just nu frambröt ur ett moln och bredde sitt silfvorskimmer ötver nejden. — Det är densamme, det kan jag svära på! Under det John Marston mumlade dessa ord, stal han sig bakom fremlingen och lade sin hand tungt på hans skuldra. Denne vände sig häftigt om och försökte göra sig fri, men John släppte sitt tag. — Nej, nej, jag skall icke låta er gå nu. Det var emot min vilja ni första gången slapp undan, ty detta är ert andra besök. Jog tror mig nu känna er! Hvarför på detta sätt, lik en tjuf, smyga omkring er fars hus då ni lika gerna kunde inträda der på ljusa dagen och röna det varmaste välkomnande; annat behöfver ni ej frukta. Hur ni darrar! Jag har således rätt? Ni är Frank Elliot. — IIuru känner ni mig, frågade fremlingen dystert. — Jag gissade det, tack vare denna aningsförmåga, som så ofta kommer oss till hjelp. Gud vare lof att ni är här. Miriam behöfver ej nu företaga denna ätventyrliga resa. I — Hvilken resa? ; — Till Londnn. Er syster hade beslutat resa dit för att uppsöka er; hon och den gamle hunden. Det finnes intet som hon oj skulle hafva utstått och vågat för er skull. — Och detta allt ville lilla Miriam göra: för mig? Gud välsigne henne! sade Frank: med bruten stämma. — Ja, hon har gjort ännu mer, ty hon: törsakade Morley Rivers emedan han fordrade! att hon skulle öfvergifva er, som hon ej kunde. — Miriam och Morley skiljda genom mig! Må Gud förlåta mig den sorg jag gjort henne.