Öfvers. fr. Engelskan. Åtven i hans röst sinns något tilldragande; den var djup och fyllig, samt egde denna låga, egendomliga klang, som förlänar så mycken tjusning åt orden. Den hade ofta kommit Miriam hjerta att klappa fortare. toJohn Marston, som alltid gat noga akt på Morley Rivers då de voro tillsamman, studerade hans ansigte drag för drag och mötte honom med en blick, hvilken, skärpt af svartsjuka och misstroende, skulle hafva fällt ett helt annat omdöme om Niriams trolofvade. Ofta, under det han gat akt på dem, klagade han i sin själ: O, Miriam, hvarför älskar du endast honom och bortstöter hvarje annan? Med ett hjerta ihåligt som ett tomt skal och ett sinne uppfylldt af hans eget jag, skall han till och med lägga din kärlek på vågskålen om den stode emellan honom och hans stolthet. Miriam hade icke svarat på Morleys sista ord. Han upprepade dem och härvid skuggade ett lätt drag af missnöje hans ansigte. — Miriam, hvad fattas dig i afton? Hvad är det för en sorg som tyckes draga dig ifrån mig? Jag har ej funnit vårt möte sådant som jag föreställde mig det, då jag ofta under min hemfärd stod på fartygets däck och tänkte på dig. Miriam såg hastigt upp. Hennes ögon mötte hans med ett uttryck af smärtsam förvåning. Han såg tårar glimma under de långa ögonhären; något i hans ton hade förskräckt henne. — Morley, du behöfver åtminstone icke fråga hvilken min sorg är, ty jag har aldrig dolt en tanke för dig och du vet allt om min stackars broder. Morley, du kan ej tadla mig — Han afbröt henne, rätade på sig och drog sin hand från hennes stol. En obetydlig, men i detta ögonblick tillräckligt betecknande handling. Han såg nog stolt ut för att rättfärdiga äfven John Marstons hårdaste tanke om honom. — Ja, Miriam, jag måste tadla, hur mycket jag än älskar dig. Jag kan icke försona mig denna blinda dyrkan för en så ytterligt oförtjent deraf som Frank Elliot. Jag vill icke kalla honom din broder, ty jag önskar att glömma slägtskapen. Din far gör rätt uti att afskudda sig denna vanära. Jag har derföre tackat honom hundrade gånger i mitt hjerta. — Och likväl, Morley, voro du och min bror en gång vänner! Hennes lugna ton bedrog honom; icke heller han förstod ännu Miriam Elliot. Hans ansigte skiftade färg. Han blefifrig, nästan het. — Ja, Miriam, och vi skulle hafva förblifvit det, om han icke sjunkit så lågt under mig; nu är det omöjligt. Han är vanhedrad och jag kan icke trycka hans hand utan att smutsa min. Äfven om jag ville det för din skull, Miriam, kan jag det icke för min egen! Derför önskar jag att min hustru skall glömma det olycksaliga band, som binder henne vid en — Han tvekade att tala ut, men Miriam slutade meningen i en qväfd hviskning: — en öfverbevisad brottsling. Hon hade uppstigit och stod med händerna hårdt sammanknäppta. IIvarje blodsdroppa hade försvunnit från hennes ansigte, lemnande det så dödsblekt, att han fruktnde hon skulle svimma och sträckte ut sin arm för att stödja henne. Men hon sköt den tillbaka med ett beslutsamt uttryck i sina bruna ögon, som tycktes säga: Jag kan stå ensam nu och vill så göra hela lifvet, om det skulle fordras, med endast Guds hjelp och min egen styrka att förlita uppå. — Morley, stammade hon, du har talat. bra, mycket bra, jag kan icke tadla dig. Men i ett afseende kommer din visdom till korta: om du gifter dig med mig, förenas du ovilkorligen med en del af den vanära, som du så mycket fruktar. Det kan icke glömmas, att din hustru har en bror, som en gång stått inom förbrytarnes skrank. Morley, detta skulle blifva en skugga emellan oss, en skugga, som skulle växa med tiden. — Nej, nej, Miriam, icke så, utropade han, upplyftande händerna med en nästan bed